Kraften i att tro och hoppas

Tron är grunden för det vi hoppas på – den ger oss visshet om det vi inte kan se.
Där tar vi vår utgångspunkt. Hos Paulus, där han sitter i sin kammare och skriver till hebréerna… Och bredvid honom radar vi upp vad man i min barndom skulle kallat ” en go blannate gäng”. Vi har En fattig änka, i templet med två ören hårt knutna i en varm hand. Vi har Noa, som gissningsvis skyfflar hö, fyller vatten eller mockar skit. Vi har Jesus som sitter i templet och pratar med lärjungarna, vi har två instängda tigrar (i arken) , ett par åksjuka kor (i samma ark) – ovana vid båtfärder. Och som om inte detta vore ett nog spretigt gäng – tänkte jag lägga till några stycken!
Denis Mukwege, överläkare på Pansi sjukhuset i Kongo, nyblivna nobelpristagare, fredspriset.
Donna Strickland – nybliven nobelpristagare i fysik.
Och Jila Mossaed, poet och nyvald till svenska akademiens stol nummer 15.
Tron är grunden för det vi hoppas på – den ger oss visshet om det vi inte kan se.

1986 flyr Jila Mossaed med två barn från Teheran till Sverige. Från förtryck och ofrihet, mot något okänt. Vägen dit såväl osäker som svår. Det enda som bär på en så svår väg. Måste vara en tro och ett hopp på något bättre. Något man ännu inte sett. Men hoppet och tron riktar in oss mot det lilla fladdrande där framme. Som kan vara en inbillning. Men som också kan vara ljuset i tunnels.

Hur många år har inte Donna Strickland pluggat fysik? Och sen studerat ännu mer? Forskat mätt och räknat. Suttit sena kvällar i labbet och på kontoret och grubblat på svårigheter. Hur många gånger har hon inte ätit lunch – nåt snabbt – med näsan i en vetenskaplig tidskrift för att lära sig ännu mer? I iver att i en och samma hjärna stoppa in så mycket fakta att den kan dra fina slutsatser – så denna hjärna kan hitta lösningar och tänka nytt!

Kanske hade det varit lättare för Denis Mukwege att vara som många andra karlar. Som tog sig en bärs och kollade på brudar med dom andra. Nickade menande och skrockade ”höhö”. Men han väljer inte den vägen. Han är läkare. Gynekolog och specialist på sexuellt våld. Men han ställer sig på de utsatta kvinnornas sida. Låter dem berätta, tröstar, hjälper, övertygar gång på gång att det inte var ditt fel. Vänder perspektiven. Dom som hur skeva de än kan vara att kvinnor och barn är en ägodel och en handelsvara något man kan ta och bruka – ändå kan bli till ”sanningar” om de upprepas. Låter kvinnorna hela och läka till både kropp och själ. När han får nobels fredspris – säger han: ”det här priset är till kvinnorna”. In i den mörkaste förtvivlan och det mest förnedrande våld är Pansisjukhuset bärare av hopp.
Tron är grunden för det vi hoppas på – den ger oss visshet om det vi inte kan se.
I dagens evangelietext är det inte nån som kommer till Jesus. Det är inte ett möte mellan honom och en fattig kvinna som får hjälp. Han pekar ut henne för lärjungarna som sitter med honom. Kolla där titta på henne och på det hon gör. För henne är det inte något som är lätt, det kostar på. Men hon är något mycket större när hon ger sina sista småpengar i tempelkistan för att hjälpa de ännu fattigare, Hon är en bärare av hopp! En som tror. Att för de fattiga i staden finns det ännu möjligheter, vi hjälper lite till och snart, snart… hopp för sig själv.. även om jag gör den här uppoffringen så kommer jag att klara mig. Jag kommer att få det jag behöver.

Varför håller Noa på och härjar själv med en 150 meter lång båt av goferträ? När vi tidigare mött honom i bibeln har han inte varit nån hjälte precis. Odlat vin, konsummerat detsamma. samt legat naken i ett tält. Det är vad han lyckats med hittills. Så varför sätter han igång att bygga denna enorma båt? Varför finner sig fria, starka tigrar i att fångas in och sitta i en trång spilta under däck? Varför går kor med på att stå och gunga åksjuka på ett skepp – under flera månader? För att de tror och hoppas. De ser framför sig de gröna ängarna som än en gång ska breda ut sig. De kan i fantasin känna lukten av en frisk vind en klar höstmorgon. De vet inte säkert. Men de tror och hoppas på något de ännu inte sett.
Jag tror det är det som är kärnan i dessa texter och i dessa berättelser. Peka på andra som trots världens vidriga ondska och väldiga förtvivlans mörker – fortsätter att tro och hoppas. Det är inte lätt men det fungerar i längden. Tron och hoppet ger oss den kraft vi behöver att våga stå på kärlekens och medmänsklighetens sida trots att det alltid ger mindre fördelar kortsiktigt, trots att det ofta kostar på.

Noa kom fram och korna släpptes ut. Livet började om.
Jila Mossaed kom fram, livet började om. Hon har gett ut sex poesisamlingar på svenska. Ett smakprov.
har bjudit in trädet på en kopp te,
bägge lider vi när det blåser hårt,
vi tycker inte om mörkret
trädet är äldre än jag – vi har mycket att berätta för varandra. Ur Vad jag saknades här.
I fredags blev hon invald i Svenska akademien. Vi behöver fler som hon, som lider av när det blåser hårt i världen och som inte tycker om mörkret – och som är beredda att bäras över havets vågor av blott tro och hopp på något vi ännu inte sett – men som är gott. Nya möjligheter där livet börjar om.
Allt Donnas huvudbry har lett till väldigt fiffiga laserimpulser, väldigt mycket kraft samlad i ett väldigt litet ögonblick. Hur kan det hänga samman med hopp om nya möjligheter? Jag tror att vi ska fråga en nybliven morfar, som fått barnbarn och hjärtinfarkt samtidigt. Den här tekniken används för att skapa stentar, små,små metallrör som kan användas för att vidga kranskärlen i hjärtat. Nytt liv bortom det väntade. Hopp och tro.
Tron är grunden för det vi hoppas på – den ger oss visshet om det vi inte kan se.

Tron och hoppet är det som ger oss kraft att leva. Att höja blicken från här och nu. Att trots omständigheter som försvårar och utmanar ändå välja att kämpa för godheten och för kärleken i världen. För att hjälpa andra. Och själv få hopp på vägen. För tron på Jesus och på en god Gud som älskar, handlar ingenting om att hitta på trösterika sagor för vuxna barn- den tron ger oss kraft att hoppas här och nu, den ger oss en visshet om något vi ännu inte sett men som vi hoppas oändligt på – en bättre värld.
Och den gör det för att den sätter in oss i en lång kedja av tro och hopp från skapelsens morgon till evighetens glädje och frid. Mitt där emellan befinner vi oss nu, tillsammans med varandra – och tittar vi neråt och inåt kan vi drabbas av missmod. Det kan bli för övermäktigt och för svårt. Kännas hopplöst. Som för Noa som städar efter en åksjuk ko, som för Jila med ett barn i varje hand livrädd på flykt, som för änkan som ser sina sista slantar försvinna ner i myntspringan. Som för Dennis Mukwege då ännu en sargad kvinna kommer till sjukhuset.
Men Jesus pekar ut ett gott exempel – för den som är modstulen. Och lyfter vi blicken så finns det sååå många exempel på goda krafter, på tron och hoppet och kärleken i världen. De behöver vi se på och ta efter. Låta oss fyllas av tro hopp och livsmod, på att det går! På att du spelar roll!

Tron är grunden för det vi hoppas på – den ger oss visshet om det vi inte kan se.

Frid!