En julkrubba utan Jesusbarn?

Tidigare publicerad i Svensk Kyrkotidning nr 12, 2018.


I början av nittiotalet låg stadens kristna bokhandel en trappa ned under den stora pingstkyrkan. Fylld av julstämning gick jag dit för att leta efter en julkrubba att pynta hemmet med. Jag passerade cafét som doftade förväntan av kaffe, kanel och apelsin. Hela ena väggen var fylld av krubbor i olika modeller. Små plastiga gjutna i ett stycke. Olivträd från det heliga landet. Stora pampiga där vise männen stod för det färgstarka inslaget och bidrog med glittret.

Jag tittade runt och vägde enkelhet mot högtid, pris mot värde, och autencitet mot stämning. Då slog det mig att det var något skumt med hela arrangemanget. Det tog någon minut innan jag upptäckte vad det var. Det fanns inget Jesusbarn i krubborna!

Jag vände mig till expediten och sa halvt på skämt att jag var ute efter krubbfigurer MED Jesusbarn.
-”Dom har vi på lagret, ”sa hon genast. ”Folk snor dom!”

Jag såg milt sagt förvånad ut. Händer det så ofta att människor knycker små Jesusbarn i plast på den kristna bokhandeln att ett specialarrangemang är av nöden?
-”Du vet”, fortsatte expediten, ”dom är så små, så dom försvinner ofta i jullådan när den står undanställd.  Folk vill inte köpa alla figurer nya. Tydligen.”

Jag har så ofta tänkt på den händelsen.

Om risken med att tappa bort Jesus i en jul låda fylld med kulor och glitter och barnens dagispyssel.

Hur en jul med stulet Jesusbarn blir?

Och om vilken som egentligen är den bästa julkrubban?

Det är lätt att göra poänger på julhandelns cirkus och hur barnet i krubban kommer bort i allt det glittret och den kommersen. Men visst kan det vara svårt att komma riktigt nära kärnan i julens budskap även i kyrkan. Det är så många figurer som skymmer. Varje år ska man reda ut om hur det var med stallet? Var det egentligen en grotta? Eller föddes Jesus i ett enkelt hem som människor och djur delade? Man ska säga något om herdarna och om skattskrivning. Något om Marias utsatthet och ändå ha tid kvar att tala om att Gud blir människa. Kanske försöker du som jag få in lite socialrealism och drar paralleller mellan Jesus flyktingen och flyktingbarn nu.

Väl i kyrkan ska vi fundera på hur det går för kören? Funkar mickarna? Är kantorn försenad? Hur mycket folk blir det – räcker agendorna? Varför har ingen skottat och vem har snott prästens parkeringsplats? Och en gnagande känsla av oro i magen på prästen. Jag vill så mycket. Komma med hela berättelsen, alla aspekterna. Samtidigt ska det bli mysigt! Det förväntar sig folk. Och nu är det så många sällanbesökare och allt! Lätt att tappa man bort Jesusbarnet i alla jultillbehören.

Tänk om alla omständigheterna kring själva födelsen får hamna i bakgrunden en stund. Om de slipper bli så betydelsebärande och det får vara Jesus som hamnar i centrum? Gud som blir människa. Gud som kommer till oss – utan att vi medverkar till det, utan att vi förtjänar det, oavsett om vi söker eller hittar Gud. Gud kommer till världen också för värdshusvärdens skull, han som knappast medverkade. Till herdarna som inte gjorde något annat än att sköta sig själva och sina får. Inte hade de förtjänat något särskilt? De vise männen – hur var det med dem? Ja, de var visa till att börja med men sen tog de förutfattade meningarna över och de litade mer till den egna tankeförmågan än till stjärnan. Dehittar inte Gud. Men Gud hittar dem och kommer till världen också för deras skull.

Det finns många berättelser, liknelser och perikoper vi kan göra mycket av även om vi plockar bort Jesus och bara har honom på lager. Den förlorade sonen kan bli en jättefin berättelse om en andra chans och om att bli sams. Den barmhärtige samariern en uppmaning till att hjälpa varandra. Ja, vi kan till och med få fram något peppigt om att våga mer än man tror om vi plockar bort Gud ur berättelsen om Mose och den brinnande busken. Lärorikt, peppigt och medmänskligt – javisst. Men inget evangelium.

Min lärare i homelitik – predikokonst –  sa alltid: ”Ta varje predikan till korset.”

En julkrubba med bara ett Jesusbarn. Människobarn. Gudabarn. Alla andra figurer lite i skuggan. Och lyfter vi blicken ser vi bortom herdarnas äng, till korset och den tomma graven där borta. Vad får vi då? En Gud som kommer till oss. När Gud ser att vi tappat oss själva och vårt hopp. I en låda med pynt och glitter. Eller i världens mörker. Som kommer till oss för att säga ”Hej, det är jag! Jag finns på riktigt, du är inte ensam, allt har en mening. Du har en mening, för jag älskar dig. Det är därför jag kommit. För att visa hur mycket jag älskar dig. Jag älskar dig ända till korset. Jag älskar dig genom döden. Jag älskar dig tillbaka till livet. Jag älskar dig i evighet.”

//Katarina

och du….

Min finaste krubba är från Colombia. Enkel i lera. Lille Jesus har inkamössa på sig. Självklart. Inte ska det stackars barnet behöva frysa, liten och född mitt i vintern som han var. Den köptes när min son adopterades. På ett direkt vis, rakt i hjärteroten – talar den till mig om det välsignade barnet. Den efterlängtade. Som ger livet ny mening och kommer med ljus i en mörk värld.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.