Det finns så många fina, uppmuntrande, svåra, utmanande och kluriga texter i bibeln. För att få en stor bredd av texter och teman har varje söndag i kyrkan ett tema. Det kan vara ”Samhällsansvar”, ”Guds barn”, ”Att inte döma” eller ”Kampen mot det onda”. Dessutom läser vi tre olika texter och de finns tre olika årgångar för att vi ska få med många olika texter att fördjupa oss i. Just nu läser vi årgång 1. Påsktexterna i år kommer alla att hämtas från Matteusevangeliet och nu på söndag är det Palmsöndagen. Då är temat ”Vägen till korset”. Det kluriga med detta kommer nu…
Av alla texter vi läser och väljer mellan finns det en som återkommer varje år! Och dessutom på två olika söndagar! Både på Palmsöndagen och på Första advent, nämligen texten om hur Jesus rider in i Jerusalem på en åsna. Av alla texter och teman att välja på verkar alltså den här åsnan ha en alldeles särskilt viktig ställning! Det är väl otippat ändå? Efter ett antal år som präst blir det också en utmaning. Nu är det dags för åsnan igen! Vad ska jag säga om åsnan den här gången? Ständigt denna ÅSNA?! *Phu!*
Knappast visste hon något om Gud och om alltings mening där hon stod vid husväggen, bunden med sitt föl bredvid sig. Hon försökte stå i skuggan och få fölet att hålla sig där också. Solen var stark. ”Drick lite vatten, älskling”, tänkte hon när hon buffade med mulen på sin förstfödda. En man som inte var hennes husbonde, löste repet och hon hade bara att följa med. Oroligt tittade hon bakåt. Jodå, lillan följde efter. Så stannade de till. En man med milda ögon kliade henne i pannan. Han sträckte fram handen mot lillan också. Hon nosade på honom, kände hans värme, hans vänlighet, och böjde huvudet och lät honom klia henne bakom örat. Åsnan såg det. Hon kände sig med ens trygg. ”Den som bryr sig om ens barn och som ens föl tycker om, dom är bra!”, tänkte hon. Någon lade en vacker mantel med tofsar på hennes rygg. Så tjusig hade hon aldrig tidigare varit! Hon höjde lite på huvudet.
Mannen med de milda ögonen satt upp på hennes rygg och hon bar honom med stolthet tillbaka till staden. Lillan höll sig mycket nära. Det var bra. För här var så mycket folk! En del viftade i glädje med palmblad. En del såg arga ut. Många oroliga och dom ropade högt, ”Hosianna! Herre, skynda till vår hjälp!”. Det var mannen med de milda ögonen de menade. Hon var bra på att känna människors humör. Hon kände glädjen, förväntningarna men också kraven och hoten i luften av alla omkring. Hon kände tröttheten och sorgen hos mannen med de milda ögonen. Hon var så stolt över att få hjälpa honom och bära honom en bit. Både hon och hennes föl mindes mannen med de milda ögonen, och hur de en solig dag fått bära in honom i staden, resten av sina liv.
Vi kanske inte alltid känner igen Guds ingripande i våra liv. Men nog känner vi igen vänliga ögon när vi ser dem? Nog känner vi igen vänlighet mot våra barn när den visar sig?
Inte alltid förstår vi meningen med allt, med hela livet. Men ibland får vi precis som åsnan göra något som får stor betydelse för andra. Det kanske vi bär med oss som ett minne hela livet.
Vem är du i berättelsen? Kanske vill du som människorna välkomna Jesus med glädje? Eller hör vi till dem som ropar på honom med oro, som bönar och ber för oss själva och värden: ”Hosianna, Gud – skynda dig och hjälp oss!” Eller är du så arg på Gud för att Gud inte verkar leverera fred och välgång som Gud lovat att du tänker att Gud lika gärna kan vara död…?
Jag vill vara åsnan. Som utan att göra anspråk på att förstå hela sammanhangen går med Jesus. Känner värmen från hans milda blick, han som sett på både mig och mina barn, med värme och tröst. Tänk om jag precis som åsnan fick bära Jesus till människorna? Det skulle jag minnas resten av mitt liv.
Därför vill jag alltid ha med henne som ett exempel, som en förebild:
Ständigt denna åsna!
Katarina Johansson, Kyrkoherde Starrkärr-Kilanda församling Svenska kyrkan.
Lämna ett svar