Till innehåll på sidan
mittlivsomprast

Vem ska hjälpa vem?


Vem ska hjälpa?  Vem ska hjälpa vem? Vem ska hjälpa mig? Och vem ska jag hjälpa? 

Frågan har varit på tapeten på många sätt i veckan! 

På ett lättsamt vis hade jag kunnat skriva det roliga blogginlägget om vem som hjälper mamman att städa inför studentkalaset? Och varför ingen kan hjälpa mig med möket i golvbrunnen? 

Men på ett helt annat allvar blir det när man tänker på frågan om hungriga barn. Ska skolan hjälpa barn med mat därför att vi har en matfattigdom i Sverige? Nej, det tyckte inte Lena Andersson. Det borde föräldrarna hjälpa. Och även dom fattigaste föräldrarna skulle planera smartare, menade hon. Jag tycker det är en förfärlig inställning. Dels bör skolan visst hjälpa. Dels borde vi inte behöva ha någon matfattigdom alls- vi kunde dela med oss bättre. Dels vill jag gärna dela med mig av ett inifrånperspektiv. 

Jag har levt själv med två barn hela deras uppväxt. Vi har klarat oss på en församlingsassistentslön och inget mer. Lyckligtvis har mina barn nog inte en enda gång behövt gå hungriga. Men det har varit på håret. Hela livet har byggt på frågan om hur en summa på 100 kr ska kunna bli middagar till en hel vecka, varifrån pengar till bensin så man kan åka till jobbet ska tas och om man känner nån som kan låta barnet ärva en vinterjacka. 

Vi har varit lyckligt lottade. Vi har fått ihop till mat. Vi har kunnat sätta lite guldkant på livet. Vi kunde tex ordna det livsviktiga fredagsmyset. Vi fick välja EN påse micropopcorn att dela på tre och inte dyra chips, men popcorn är gott tyckte vi! 

Men det har varit mycket oro bakom den stängda dörren för att det skulle gå ihop. Och många knep. Jag har tvättat håret med tvål. (Om man har en slarvig tofs sen märker nästan inga kollegor). Borstat tänderna utan tandkräm (det finns nästan alltid lite rester kvar i tandborste). Ätit bröd utan något på (bröd e gott) och sagt att jag var mätt så barnen kunde ta lite till av middagen (man blir lättad när dom har det bra, det hjälper även om man är lite hungrig fortfarande). 

Det har också funnits en stor tacksamhet. Jag har alltid haft jobb. Varit frisk och orkat jobba. Och haft lätt för studier och kunnat ta examen och få ett bättre jobb. Men tacksamheten har alltid funnits där för jag vet hur små marginalerna har varit. För att jag alltid vetat hur bara någon enda parameter kunde ändrats – och då hade det inte gått. Och att det är verkligheten för så många andra. Som inte kan göra så mycket åt hur man har det. För redan vårt liv byggde på gröt och det billigaste i butiken, det kan jag försäkra. 

Jag undrar om alla verkligen förstår hur knapert det kan vara även för en ensamstående mamma med lång utbildning och fast heltidsjobb? När man inte har något skyddsnät runtomkring? Och om ni förstår hur många som inte ens har det? 

Vem ska hjälpa då? När man inte kan hjälpa hur man har det? 

Nu är det pingst och rubriken är ”hjälparen kommer”. För att Gud nu efter att ha presenterat sig i första person presens, synlig och tydlig i Jesus, istället väljer att komma som den heliga anden. Lika verklig men osynlig. Ständigt närvarande hos alla. Tröstaren och hjälparen! 

Fint får man ju säga! Och sannerligen inte snålt! Det är väl bästa sortens hjälparen? En som hjälper alla? Alla som vill? Alla som behöver! Inte säger Gud att ”ja… några får ju faktiskt hjälpa sig själva lite bättre. Planera mer och ta större ansvar först! Och jag tänker inte hjälpa några barn om inte deras föräldrar heller hjälper dom först och kokar gröt och så!” 

Nä, hur skulle det se ut? Med en sån Gud? Med en sån hjälpare? 

Men så fort man har räknat ut hur Gud skulle gjort, ja då blir det också en allvarlig uppmaning till oss människor. Att se varandra. Att erkänna att vi behöver hjälp. Att se att vi kan hjälpa varandra. Jo, för det kan vi också! 

I Sverige slänger vi över EN MILJON TON mat om året. Det säger sig självt att ingen egentligen skulle behöva gå hungrig. Att vi kunde dela med oss bättre. Det hade till och med räckt till fredagsmys. 

Vi hade kunnat hjälpa varenda unge. Varenda ensam morsa som kämpar. Både med mat i skolan och med bättre villkor så orken, maten och pengarna räckte till. 

Visst kan vi be Gud om hjälp. Med allt i livet. Men nån slags stolthet får vi väl ha och göra gemensam sak med Gud genom att hjälpa varandra?! Barnen och dom ensamma morsorna först.

Katarina

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.