När löven faller från träden ser jag längre från mitt köksfönster är ord och tankar jag burit med mig under många år ända sedan jag läste Tomas Sjödins bok där han mycket personligt och gripande berättar om sin familj och deras barn som föddes med en svår funktionsnedsättning. En berättelse om familjens kamp, sorg och saknad men också hur de bevarade sin tro och sitt hopp trots allt det svåra de gick igenom.

När löven faller från träden… Det finns en sorg i de orden samtidigt som det bär en sanning om hopp och längtan. För många år sedan gjorde jag en upptäckt som handlar om just detta, att se djupare och få andra perspektiv på livet.  Det var en kall och fuktig höstdag.  Vi gick runt en sjö och njöt av friskheten. Jag hade tagit för givet att knopparna på träden bildas på våren. Men när jag tittade  på en gren upptäckte jag små knoppas. De bildas redan på hösten!  Knopparna fanns redan på trädet. De bara vilar under höst och vinter i väntan på att ljuset och värmen skall komma tillbaka så de kan svälla och spricka upp, och allt blir nytt igen. Vår!

Vilken fantastisk bild för pånyttfödelse! Och vilken metafor för livet! 

Nakna förds vi in i världen och tiden och nakna går vi ur den och in i evigheten!

Evighet? Vad är det? Ja, det är i sig en evig fråga. Paulus tröstar oss med att vi skall uppstå med en härlighets kropp, att vid en gång skall få all kunskap och se ansikte mot ansikte. Då skall vi se, och förstå fullt ut. Ingen vet hur en härlighets kropp ser ut, bara att vi lämnar vårt skal här på jorden samtidigt som själen frigörs. När sorg och saknad vill fånga in mig i sorgens nät tänker jag att Gud är nära både i liv och död och Gud är ljus och inget mörker finns i honom. Det är en tröst. Här ser vi en gåtfull spegelbild men en gång skall vi se ansikte kort ansikte, en gång skall vi få all kunskap men här på jorden är min kunskap begränsad. 

Vi kan inte veta så mycket om framtiden, livet,döden men när löven faller från träden ser jag djupare och längre.  Det är en påminnelse att man ta tillvara den tid man har. Morgondagen kan vi inte veta något om. Det är en tröst att bäras av en tro att Gud  är nära och vill liv- till och med när vi dör en gång. 

Värmen slår rekord och vi njuter samtidigt som vi oroar oss. Det ska ju vara höst nu, inte 21 grader i mitten av oktober. På nyheterna sa man att det snart blir kallare. Jag drar en djup suck och ängslan släpper. Snart är det som det ska vara. Det blir nog en kall vinter. Normalt. Eller? Jag som brukar ha en bra känsla för saker känner åter att en gnagande känsla av oro röra mina sinnen. Vad är det egentligen som händer med väder och vind, med jordens klimat? Varför är det varmt när det skulle vara kallt? Normalt skulle jag tycka att den milda luften och de vackra kvällarna var underbart men nu kommer frågorna och skymmer det vackra. Vad är då normalt? 

Håller vi på att förbruka våra resurser? Ängsligt tänker jag på frågorna samtidigt som någon spolar vatten för att få det kallt så det blir godare  och själv köper jag färdigmaten som ligger väl inpackad i plast och bär hem nerstoppad i en plastpåse. Fast det vad inte riktigt sant. Jag har ju alltid en tygkasse med mig så plastpåsen för vara. Och rören i vattenkranen behövde nog spolas ur eftersom det stått stilla under natten. 

Men ändå, vad är det med oss människor som gör att vi är så motsägelsefulla i  hur vi lever våra liv? 

Det finns alltid plats att reflektera över Paulus ord i Romarbrevet kapitel 7:19 ”Det go­da som jag vill, det gör jag in­te, men det on­da som jag in­te vill, det gör jag.” Utan att hamna i Paulus vidare utläggning om synd och skuld så tänker jag att vi behöver förändra något i våra liv. Och om detta något kan tyckas litet och obetydligt har jag en känsla av att det ändå är viktigt och betydelsefullt. 

Vad detta något är och blir för min del funderar jag vidare på samtidigt som jag tittar ut genom fönstret och ser en magisk solnedgång som färger himlen i underbara färger.  En ny känsla väcks till liv. Tacksamhet. Jag känner tacksamhet över Guds skapelse som trots allt ger oss en aning om Eden, den underbara trädgården, våra rötter och vårt ursprung.

Tänk  att livet kan vara så vackert och smärtsamt på samma gång.

För ett tag sedan var jag som vanligt på Högmässa men den här gången i en annan kyrka än den jag brukar gå i. Det var en fin gudstjänst, men ljusen på altaret var släckta under hela gudstjänsten. 

Det spelar kanske inte någon roll för de som var där, det är ju bara en symbol, men ändå.  Det gav mig tid att fundera över ljusets betydelse och hur laddade symbolerna kan vara.

För mig finns det ett starkt symbolvärde med tända ljus, levande ljus. De påminner om Jesus och orden i Johannesevangeliet kapitel 8 vers 12

Se­dan ta­la­de Je­sus till dem och sa­de: ”Jag är värl­dens ljus. Den som följer mig skall in­te vand­ra i mörk­ret ut­an ha li­vets ljus. Johannes 8:12

Jesus, världens ljus är en symbol för närvaro. När det är mörkt behövs ljus för att se. Det är en fin bild för livet, att se djupare, längre- att skapa trygghet när mörker skapar rädsla och svårighet att se längre och djupare