Kom närmare,bli kvar hos mig. Det mörknar,

Och kanske ljusnar det på nytt igen.

Ditt liv ska bära mig:jag hör en koltrast,

som sjunger timmen innan gryningen.

Psalm 717 Ylva Eggehorn

Det ligger ett skimmer över havet. Längs horisonten anas en strimma av morgonljuset som snart skall lysa upp himlen. Solens strålar når långt bortom det man ser. Solens strålar  har färdats över årtusenden av vindar och orkaner, över, berg, dalar och nu letat sig fram och värmer en kind. Den torkar tårar, en strimma av sol på en kind blottlägger och förlåter.

De gamla egyptierna tillbad RA- solguden.  Ljuset är livsviktigt. Den dagen solljuset inte kan tränga genom dimmorna är allt förbi. Men inte i detta nu. Ljuset letar sig fram, avslöjar, förlåter.

Fåglarna sjunger i gryningsljuset. I tystnaden sjunger  fåglarna med en intensivitet som är allt annat än skogens stilla sus. Det är rörelse och liv.
Och det är i morgongryningen han kommer gående. I motljuset ser man en gestalt. Hans hår avtecknas som guld, runt hans gestalt finns en trygghet, ett sätt att röra sig som man kan identifiera sig med i vardagen , livet går en till mötes. Någon som vill en väl. Som älskar människor och i solens ljus avslöjar och förlåter. Guds son.

Den här bilden är tagen i början av januari. Den påminner mig om havets friskhet och starka vindar. Krafter som vi inte kan kontrollera men måste förhålla oss till. 

När jag tittar på bilden känner jag igen hur jag greps av kraften och friskheten när bilden togs. Det är härligt.

Det är en bra bild för livet och påminner mig om en berättelse. Det var en man som hade många svåra beslut att fatta och kände stor press.  Han bad tre konstnärer att ge förslag och måla en tavla som skulle ge honom kraft och ro och som han kunde vila i. Något att fokusera på.

Den första konstnären målade en fantastisk solnedgång vid ett öppet hav. Man riktigt kände hur solen var på väg att sjunka ner vid horisonten, ljuset,värmen reflekterades i bilden. Den andra konstnären målade en granskog och ett litet tjärn där det andades frid och ro. Allting var stilla, lugnt och man kunde nästan se när man sträckte sig fram över kanten och såg sin spegelbild i det stilla vattnet.  Den tredje konstnären målade en bild där man såg en stor fors. Vattnet störtade sig med full kraft ned mot avgrunden och man kunde nästa höra hur det dånade i klippan. En vacker bild, men annorlunda.

Vilket tavla tror du att han valde? 

Han valde den sista. Varför?  Jo mitt i den vilda forsen hade konstnären målat ett litet klippsprång och där, på en liten avsats kunde man se ett fågelnäste med en fågel som ruvade på sina ägg. Den bilden, förklarade mannen, den påminner mig om frid och trygghet mitt i en stormig och kraftfull omvärld. Där finns lugnet som jag kan vila i.

Mannen hittade sin vila och kraft i forsen och det lilla fågelnästet. Jag tror att det är samma  kraft jag kände där vid havet en dag i januari det här året med vågorna som skummande slår in mot stranden. En påminnelse om kraft som ger trygghet och vila.

Det är en underlig känsla när sommar går mot sitt slut. Lite vemodigt, men samtidigt vilsamt. Stranden är som ny och man ser långt bort mot horisonten. Det är havet och jag. Stort mäktigt, och alldeles underbart! Nu är tid att andas långsamt och samla kraft inför höst och vinter.