Värmen slår rekord och vi njuter samtidigt som vi oroar oss. Det ska ju vara höst nu, inte 21 grader i mitten av oktober. På nyheterna sa man att det snart blir kallare. Jag drar en djup suck och ängslan släpper. Snart är det som det ska vara. Det blir nog en kall vinter. Normalt. Eller? Jag som brukar ha en bra känsla för saker känner åter att en gnagande känsla av oro röra mina sinnen. Vad är det egentligen som händer med väder och vind, med jordens klimat? Varför är det varmt när det skulle vara kallt? Normalt skulle jag tycka att den milda luften och de vackra kvällarna var underbart men nu kommer frågorna och skymmer det vackra. Vad är då normalt?
Håller vi på att förbruka våra resurser? Ängsligt tänker jag på frågorna samtidigt som någon spolar vatten för att få det kallt så det blir godare och själv köper jag färdigmaten som ligger väl inpackad i plast och bär hem nerstoppad i en plastpåse. Fast det vad inte riktigt sant. Jag har ju alltid en tygkasse med mig så plastpåsen för vara. Och rören i vattenkranen behövde nog spolas ur eftersom det stått stilla under natten.
Men ändå, vad är det med oss människor som gör att vi är så motsägelsefulla i hur vi lever våra liv?
Det finns alltid plats att reflektera över Paulus ord i Romarbrevet kapitel 7:19 ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” Utan att hamna i Paulus vidare utläggning om synd och skuld så tänker jag att vi behöver förändra något i våra liv. Och om detta något kan tyckas litet och obetydligt har jag en känsla av att det ändå är viktigt och betydelsefullt.
Vad detta något är och blir för min del funderar jag vidare på samtidigt som jag tittar ut genom fönstret och ser en magisk solnedgång som färger himlen i underbara färger. En ny känsla väcks till liv. Tacksamhet. Jag känner tacksamhet över Guds skapelse som trots allt ger oss en aning om Eden, den underbara trädgården, våra rötter och vårt ursprung.
Tänk att livet kan vara så vackert och smärtsamt på samma gång.