Israels högsta domstol fattade nyligen beslutet att stoppa den hårt kritiserade dragningen av muren genom Cremisan. Beskedet möttes med stor glädje både lokalt och internationellt. Domens hänvisning till murens effekter på de boende i området ses som en principiell seger.
Det finns en latinamerikansk sång som emellanåt citeras här i det heliga landet. Den första raden, “Quién dijo que todo está perdido, Yo vengo a ofrecer mi corazón” betyder, fritt översatt, “Vem sa att allt är förlorat? Jag kommer för att erbjuda mitt hjärta.”
När den israeliska högsta domstolen nu, efter åtskilliga års kamp och motstånd från lokalbefolkning och internationella aktörer, beslutat att bespara Cremisandalen den fruktade separationsmuren tänker jag att det är just människors hjärtan som gjort skillnad.
Muren skär rakt i genom odlingsmarker och grönområden runt Betlehem. 80 procent av muren är byggd på palestinsk mark. Foto: Magnus Aronson /IKON
Cremisandalen. Så här års en grönskande oas där vindlande terasseringar håller uråldriga oliv- och mandelträd på plats. Om man står på dalens södra sida med blicken vänd mot Jerusalem har man Beit Jala bakom sig och Bethlehem strax österut. En idyll, en vacker plats. Men på andra sidan dalen, högst upp på bergets kant, ligger den israeliska bosättningen Gilo. Och Gilo är ett av skälen till den utdragna kampen om dalen.
Det hela började för över nio år sedan då den israeliska armén påbörjade planerna på att dra den så kallade muren – separationsbarriären – genom dalen. Som på så många andra ställen skulle dragningen, som inte följer den internationellt erkända gränsen mellan Israel och Palestina (den så kallade ”gröna linjen”), gå långt in på ockuperat land och på så sätt göra det möjligt att binda ihop två illegala israeliska bosättningar med varandra.
I fallet med Cremisandalen skulle detta innebära att stora områden privatägd palestinsk mark, och mark tillhörande kyrkorna i området, skulle komma att hamna på den israeliska sidan och därmed separeras från sina rättmätiga ägare. Dessutom hotade sträckningen att separera två närliggande katolska kloster från varandra och från det sammanhang de tillhör.
Men motståndet mot dragningen har genom åren varit massivt. Det katolska centret för mänskliga rättigheter – St Yves Society – har drivit det juridiska målet genom flera israeliska domstolar. Politiker, diplomater och kyrkliga överhuvuden har engagerat sig i frågan. Så sent som i mars i år besökte Kyrkornas Världsråds generalsekreterare Olav Fykse Tveit Cremisandalen och planterade ett olivträd i den tänkta murens sträckning. Och många är de som kommit för att erbjuda sitt hjärta – inte minst genom att delta i de återkommande ekumeniska mässor som firats i dalen.
Strax före påsk kom så den israeliska högsta domstolens slutgiltiga beslut i Cremisan-fallet – muren måste, just här, dras en annan väg. Domstolen slår fast att militärens föreslagna dragning skulle få allt för stora konsekvenser för den palestinska befolkningen och därför måste ett förslag på ny sträckning läggas fram. Beskedet möttes med stor glädje både lokalt och internationellt och domens hänvisning till murens effekter på de boende i området ses som en principiell seger.
Om separationsbarriären:
- Konstruktionen av muren, som Israel hävdar byggs av säkerhetsskäl, påbörjades 2002.
- Ca 85% av murens dragning går inne på ockuperad mark och separerar på så sätt palestinier från varandra och från mark och resurser som tillhör dem.
- Redan 2004 slog Internationella Domstolen i Haag fast att muren, om den dras på ockuperad mark, är illegal.
- Svenska kyrkan policy är att separationsbarriären är ett brott mot den internationella rätten och måste avvecklas.
- Trots den glädjande segern i Cremisan kvarstår alltså det grundläggande problemet.
Svenska kyrkan har länge engagerat sig i frågan om Cremisandalen. Läs bland annat:
SKR, Svenska kyrkan och Diakonia uppvaktade UD muren genom Cremisan >>
Muren som splittrar klostren >>
Foto: Magnus Aronson /IKON
Anna Hjälm
Svenska kyrkan/ Jerusalem Inter-Church Center, Jerusalem
Anna Hjälm är befolkningsgeograf från Umeå och en av Svenska kyrkan utsända medarbetare. Hon arbetar med mellankyrkliga relationer och frågor om den palestinska befolkningens möjligheter att röra sig och få tillgång till bland annat heliga platser. Läs fler av Anna Hjälms inlägg på bloggen Svenska kyrkans internationella arbete i kategorin Israel och Palestina.
Lämna ett svar