Greg föddes i Skottland i slutet på 30-talet. Han gick tidigt till sjöss. På en resa till Sverige i mitten av 50-talet träffade han kvinnan som skulle bli hans fru. Tillsammans fick dom tre barn, två pojkar och en flicka. Dom bodde i perioder i östra Sverige, men längtan efter att resa gjorde att Greg alltid återvände till livet som sjöman. När barnen flyttade hemifrån i mitten av 80-talet öppnade dom tillsammans restauranger på Kanarieöarna och Mallorca. Varje försök att slå sej till ro gick dock mindre bra för Greg. Han ville styra sitt eget liv, han ville vara fri. För honom innebära det att vara på sjön. Han klarade inte att slå sej till ro, han ville kunna kontrollera sitt eget liv. Hans svenska fru gav upp, dom skildes och hon flyttade till Sverige. Efter ett par år som pensionär och en del krångliga restaurangaffärer sålde Greg allt han hade i både Sydeuropa och Sverige, och så flyttade han till Thailand.
Han hade varit en del i kontakt med ambassaden, och önskar att få någon att samtala med. Ambassaden rekommenderar oss. Han känner sej oerhört kränkt av framförallt svenska myndigheter. Ett av dom stora områden han känner sej frustrerad över är det svenska skattesystemet. Han betalar skatt på sin lilla pension, som han uttrycker det, men han menar sej inte få något för sina skattepengar.
’Har man bott så länge som jag utomlands, ska man inte behöva betala skatt i Sverige’, menar han, ’och särskilt inte om man aldrig för någonting för dessa skattepengar’.
När vi träffar honom första gången markerar han att han uppehåller sej lagligt i Thailand. På telefon ger han oss en vägbeskrivning till ett ganska fint område. Han bor på hotell, verkar det som. När vi kommer fram visar det sej dock vara något annat. Hans bostad visar sej vara en skrubb där hotellet i vanliga fall förvarar redskap. Det är mängder av växter både framför och runt omkring den lilla dörren, samt någon slags vattensamling (som antagligen varit en damm en gång i tiden) bredvid ingången, vilket gör att det alltid är kopiösa mängder mygg. Spindlarna som bor i hans skrubb är mycket stora och på väggen har han av någon orsak nålat upp en skorpion (!) Han vill gärna bjuda oss på en kopp kaffe när vi kommer. Det är naturligtvis trevligt, men eftersom han vid ett tillfälle råkat förväxla kaffebryggaren med ett bensinfilter blir det inte riktigt någon bra smak.
Vi besöker honom ganska ofta under ett halvårs tid. Vi upplever att han dels behöver få lite samtalsstöd, samt att han vill komma åt ett konto i en bank som han har i Sverige. Han är arg på det mesta, men vi upplever båda två att han är ganska lätt att tycka om. Att besöka honom går ganska bra, så länge vi lyckas hålla besöken någorlunda korta. Han berättar en del spännande historier från livet spå sjön och som restaurangägare. Av olika orsaker lyckas vi dock aldrig hjälpa honom att få sina pengar. Detta gör honom om möjligt ännu argare på Sverige. Vid ett tillfälle tar vi med honom till konsulatet för att han ska få ringa en del samtal till banker i Sverige. Det går bra, men han vill samtidigt undersöka om det går att söka politisk asyl i Thailand… Det tror inte konsulatpersonalen, vilket innebär att vi åker hem med honom igen. Nu är han ännu argare på fler byråkrater.
Varje gång vi varit hos honom pratar vi med varandra och vi kommer fram till samma sak. Vi gillar Greg. Han har humor och självdistans, han är en fantastiskt underhållande historeberättare och han har ett varmt hjärta bakom all sin frustration över det svenska samhället.
Fram på vårkanten kommer plötsligt hans dotter på besök. Vi träffar henne och gör ytterligare några tappra försök att få loss Gregs pengar från kontot där dom sitter. Vi får bra kontakt med dottern. Vi frågar om hon är oroliga för sin pappa, hon svarar ungefär vad vi förväntade oss.
’Jag älskar min far högt och rent, men han har alltid markerat att han vill leva sitt liv som han själv vill, jag får inte honom att komma till Sverige’.
Dottern undrar också om vi kan hålla kontakten, eftersom dom inte besöker Thailand särskilt ofta. Vi svarar naturligtvis ja på det, det känns bra att se honom tillsammans med henne.
I maj blir Greg mycket sämre. Vi besöker honom och försöker få honom att köpa mediciner och att åka till Sverige. Han vill inte, han vill göra som han själv tycker är riktigt. När vi åker på semester lånar vi ut en telefon till honom, så att han ska kunna ringa efter hjälp om han blir svagare.
Under sommaren blir han sämre. Vi får via lite olika kontakter veta att han blir tvångsintagen på sjukhus. Han är aggressiv och vill hem till sej. Det går inte sjukhuspersonalen med på. Dom fattar beslutet att binda honom vid sjukhussängen. Ensam i sin säng, med endast en blöja på sej, lever han sina sista veckor i livet. Mitt i den svenska sommaren hör konsulatet av sej och meddelar det vi nog var inställda på: Greg har dött.
För oss blir det paradoxalt. Vi har besökt honom ofta, vi har kommit honom nära och utvecklat någon slags vänskap. Vi ville vara med och hjälpa honom, besöka honom även fortsättningsvis. Det gick inte. Mannen som satte frihet och självbestämmande allra högst på sin önskelista över vad som är viktigt i livet, dog ensam och fastbunden i sin säng.
