Att bli upprättad av Gud och av människor, att bli återställd och levandegjord i förhållande till Gud, människor och hela världen – det är ingen liten dröm, men det som bar Jesus hela vägen, och som innefattas i den process som varken separerar Gud från världen, rättfärdiggörelsen från helgelsen eller tron från trons frukter.
Lovade mig själv i början av veckan att i slutet av den här veckan skriva ett blogginlägg (efter en lång paus) och att det skulle handla om det teologiska begreppsparet justificatio et santificatio, alltså på svenska rättfärdiggörelse och helgelse.
Medvetet använder jag formuleringen begreppspar istället för orden eller sakerna. Som par hör de nämligen ihop och ingen av dem ska nog egentligen tänkas utan den andra. Oj då, där isade det till i den lutherska pulpan, kanske, för någon.
Eller i den svenska folksjälen som uppfostrats och blivit matad med nåd, nåd och inget annat, överallt i vårt land, hela tiden. Oavsett människornas självbild, och egenval byggdes föreställningen om ett hus utan trösklar och tak, som alla bodde i.
I en av Svenska kyrkans viktigaste bekännelser, den Augsburgska som är från 1530 och som antogs vid Uppsala möte 1593 när Svenska kyrkan bildades genom att den reformatoriska utvecklingen fram till dess bekräftades, är det uttryckligen så i den tredje artikeln med rubriken Om Guds Son och som handlar om Jesu Kristi försoningsverk och helgelseverk att de inte skiljs åt. För om de skiljs åt så får vi en billig nåd (Bonhoeffer), en relation till Gud som isolerar oss från andra människor inför vilka vi enligt samma artikel i Augsburgska bekännelsen ska leva rättfärdigt. Som någon sade om en sluten jag-du-relation, vad gjorde den egentligen med Narcissus och Emil i Lönneberga, för att inte tala om vad den gjorde med Alfred, som förblev dräng, och som vi har romantiserat ”fattig” sådan.
Kanske påminner allt det här om det som någon diktade i en sång som jag inte har hört på länge, men som ju verkligen kan användas för detta i många sammanhang i vardagen. Jag tänker på de ord som diktaren låter den äldre kvinnan som reste sig säga till de festande sönerna i Madrid som glömt sin egen historia och sitt arv: Turisternas pengar är som honung i förtryckarnas mun.
Kommentera det här inlägget