Idag predikar vi i Svenska kyrkans gudstjänster om nåd, det där som är gratis, men inte får bli för billigt, för då blir den individualistisk och som insnärjd i sig själv och nedsänkt mot den egna lilla markplätten, ointresserad av världen, oengagerad och oansvarig, bekväm och parasiterande på andra, direkt som indirekt. Barnet som hela sitt liv, och litet till minns mötet med Jesus är du!
De flesta vuxna får då och då återblickar från sin barndom. Minnen träder fram med klar skärpa, ibland på natten i drömmarna – men också just i det där ögonblicket när vi vaknar på morgonen. Även på dagarna kan återblickar plötsligt komma för oss – med ens är vi tillbaka i förr i tiden, och vi ser för någon bråkdels sekund världen med just det perspektivet som vi hade just då. Allt detta är märkligt och en gåva, en nådens gåva på sätt och vis, särskilt om sådana här återblickar kan komma oss och andra till nytta genom att ge trygghet, tillförlit och empati.
En person som då verkligen har en barndomshändelse att återgå till i hela sitt liv var det barn som satt där ute i gränden, och lekte med sina syskon kanske, och andra både jämnåriga, yngre som äldre. Säkert någon lek med pinnar eller lerkulor, ja en lek med enkla leksaker som fanns att tillgå. Men just denna dag hörde det här barnet liksom de andra kamraterna i gränden höga röster från det där huset där Jesus och hans vänner hade varit i sedan några dagar. Det lät inte som om de storbråkade och det var inget tumult – men det var upprörda och bestämda röster som hördes från huset. Plötsligt blev det tyst och det berodde på att Jesus hade kommit till huset och gått in. Sedan öppnades dörren och Jesus kom ut med alla lärjungarna efter sig, nästan på led. De verkade inte alls så bestämda som de hade låtit strax innan.
Barndomshändelsen, det som den nu vuxne burit med sig hela livet, ja återgått till i tanken, och känslan, och upprepat orden om och om igen, utspelade sig sedan.
För: Jesus kom fram, tog barnets hand, ledde barnet ut till mitten av gränden, och talade högt, så högt att föräldrar och släktingar kom ut ur husen, och bildade en ring runt Jesus och lärjungarna och de andra barnen. Så sade han.
”Den som tar emot detta barn, tar emot mig, den som är minst är störst”.
Lärjungarna hade diskuterat vem av lärjungarna som var bäst, förstod man sedan när Jesus förklarade varför han hade gjort så här. Och just detta barn, kände verkligen att Jesus menade det. Den känslan bar barnet in i ungdomsåren, vuxenåldern, ålderdomen och till slut under livets sista dagar: Att Jesus ser det minsta och säger att det är bäst, för i Guds rike, Guds kärleksrike heter grundlagen Nåd, inte prestation, merit och kontakter med de rätta personerna eller att ha rätt bakgrund.
Kanske fick det här barnet som vuxen höra vad som hade hänt med Jesus i Jerusalem under påsken, torterad, korsfäst och uppväckt. Och tänkt: Jag blev också uppväckt där i gränden, när jag fullt ut bejakades som just den jag är. En nåd för alla människor, och därför också för dig och mig, tänker jag.
Kommentera det här inlägget