Det som fångade mitt intresse var en nyhet som kom ut på världens sajter ikväll. Som jag förstått efter en kort genomgång av nätet lanseras nyheten litet olika. Någon tar i med ytterligheten att verkligheten är en illusion – tydligen för att skrämma med det allra värsta! En annan är mer balanserad och sätter människan i centrum genom formuleringar som att verkligheten endast finns om den betraktas.
Själv går jag tillbaka två hållplatser, för att komma dit, där jag borde stigit av. Och jag går sakta genom stan, stadsdelen Johanneberg, även om det är kyligt i luften. Och jag tänker på igår, när vi som känt varandra i många år, sedan 1984, tillsammans med arbetsvänner som varit med några veckor, eller år, träffades för att högtidlighålla ett avsked, att något varat länge, ett livsengagemang med allt vad det innebär av slit, engagemang och skratt – men också mycket annat. Tänker så många relationer ett sådant yrkesengagemang innefattar.
Och alla dessa relationer, sekunder och minuter av hjälp och service som överräckts, förtroenden och ovärderlig hjälpsamhet som har ägt rum, är verkligt, finns – mer än något annat.
Och därför ler jag stort med sorlet av alla glada studenter som kramas på bussen, när kvantfysiken också visar detta som Einstein spånade kring redan 1934, att mätning (läs relation) är allt.
Det är fysiker på Australian National University som nu bevisat en gammal teori inom kvantfysiken: att verkligheten inte existerar så länge den inte uppmätts. Slutsatsen är dock, att verkligheten existerar, enligt professorn Andrew Truscott.
(Vacker bild av arbetsgemenskapen mellan assistenten och professorn och lasern)
I söndags var det Trefaldighetsdagen. Temat för den dagen är att Gud är en gemenskap av relationer. Anden står i relation till Fadern och Sonen, liksom de var och en för sig också står i relation till Anden och varandra. Att hoppas på Gud är därför att hoppas på relationens gemenskap som Jesus gör sebar (uppenbarar), eller gör synlig – av-slöjar.
Veckorna i Trefaldighetstiden – varar långt in i höst – och har som grundtema: alla relationer som Jesus var inblandad i och hur relationerna nu är synliga, för den som har ögon att se, öron att höra med (som Jesus säger litet tillspetsat!).
Så blir verkligheten enligt fysiken till på samma sätt som verkligheten kan beskrivas genom hoppet på relationsgemenskapen. Det där förvånar mig inte alls – för jag vet ju att både fysiken och hoppet möts i den bara på ytan bekanta och förståeliga, men för alla sinnen och vetenskaper så okända och oförståeliga tiden. Det är väl därför det känns längre att sakta gå tillbaka genom stan och läsa besynnerliga skyltar, med ljusreflexer som påminner om laser när de reflekteras, än att åka buss för långt.
Kommentera det här inlägget