Fredag kväll. Pågatåg genom vackert landskap. Skåne. Halkig kullersten i Ystad. På väg till kyrkan, Maria. Konsert med Tomas Andersson Wij (TAW). Senast vi mötte honom var på Mejeriet i Lund. Då på mörk scen, sliten kuliss. Nu, i kyrka fylld av förebedjande gestalter i sten och trä, på golv och väggar, som står där bakom honom, den ovanligaste av alla. Rörde de sig litet, gestalterna? Ovanför honom ett stort J längst ned på korset som håller samman allt. J som i wiJ, tänker jag.
Nu börjar vår semester, här i kyrkan. Mellan sångerna berättar han. Mest om sitt barndoms Sverige. Förväntan, nybyggaranda, flytta-till-eget passion, vänskap, orättvisor och kärlek som kom av sig, gång på gång. Jag känner igen allt. Har hört honom säga det förut. Formuleringarna håller ännu en gång. Skratten beställs inte. Ingen sexism eller något annat tröttsamt. Bara en människa som är förlorad och återfunnen, som sjunker djupt ned och kommer högt upp igen. Som delar med sig av sina livsresor. Sina våndor och blickar. Röst och gitarr hålls samman helt och hållet. En sjunde sträng. Samma kropp och själ. En av de ovanligaste jag känner till, Tomas Andersson Wij, som en gång sade att han var trött på att vara den unga generationens representant, på olika kyrkliga evenemang runt om i Sverige, för att det faktiskt gick att vara kristen. Han som fortfarande idag kan sjunga om solidariteten som började växa när han som femåring satt i knäet på en flyktingkvinna, som hölls gömd hemma i radhuset, och som viskade löften. Och som inte får vara död!
Under en period kunde jag att inte lyssna på hans sånger. Fast jag köpte dem kontinuerligt när de kom ut. Behövde ändå ha dem och att känna att också jag var en del av att han fortsatte skriva och komponera. Det var när det tunga i texterna föll över mig. När jag inte kunde se ljuset i vissa av texterna. När det helt enkelt blev för tungt. Själv diktar WIJ så här i sången Slå!
Jag måste slå på mörkret
runt om mig
slå det tills det blöder ljus
och lyser upp en väg
som leder till dig
Så här tänker jag:
Den kristna urberättelsen, hur livet självt går under, tumlas runt i kaos och tänds på nytt i glöden av Guds kärlek, och Andas åter till världen och människan. Den urberättelsen finns hos Tomas Andersson Wij. Den kläs ofta i biografiska berättelser. Jag tror att det beror på att den måste skyddas från att kännas igen och trivialiseras. Och för att den biografiska formen öppnar upp känslor och sanningsstråk i den kristna urberättelsen. Ger Kristus kött. Den anonyme Kristus som Karl Rahner borde talat mer om möter i text efter text. Aldrig övertydligt. Istället uppenbaras Kristus i dessa texter genom att gömmas i kanten av tonfallet, i ackordet som inte är helt, bredvid gatlyktans sken, ”en uppgivenhet som inte är bitterhet”, under snö, i det övergivna tomma hotellet där nyckeln ändå väntar, och så den övermäktiga sången om sorgen och isvaken.
Samtidigt sjunger himlen och stjärnor lovsång i andra texter, trots att sängen, denna gång med tröstlöshet, är bäddad: res dig upp och gå.
Eller, som i den nya sången ”Ikväll har du en vän i Malmö”: Vi ska leva så att döden står och skakar den dag han kommer.
I sången Min första resa är det en ”reklamman på dekis” som viskar ett råd på stigen, vandringen med Kristus, för vuxenlivet:
Det de kommer att ge sig på
det de har svårast att förstå
var allra mest rädd om det
Kvällen slutade med att vi stod i vapenhuset.
Och liftarna tog varandra i hand istället för en selfie.
Med mig hem hade jag en skatt från värdshuset, hotellet, kyrkan, stranden, höghuset, radhuset, flygplatsen – Tomas textbok: GÅ RAKT FRAM OCH ÖVER HUSEN.
Och hjärtats bön att USA som äntligen också har tagit ett steg på jorden (i synen på samkönade relationer) också tar tag i den största synden mot Gud: dödsstraffet!
Kommentera det här inlägget