Alla som nu i september 2014 blir tonåringar har vuxit upp i skuggan av 11/9. Ja, det Europa som min generation tågluffade i har verkligen förändrats. Vi som föddes i slutet av 50-talet och under de första åren på 60-talet åkte från land till land, och I-natt-jag-drömde-sången fanns där inom oss.

Visst vi var aningslösa och naiva. Ja, vi levde i tillit och försökte sedan när vi tog stegen in i vuxenlivet räkna med andras otillräcklighet, på samma sätt som vi länge hade vilat i tryggheten att andra älskade oss utan förbehåll. Starka röster och välfärd fick många att blunda för fortsättningen på Det kalla kriget, även om den första muren stod kvar och talet om Stjärnornas krig plötsligt plötsligt fanns där.

Jag minns fortfarande min konfirmationstid.

Jesus var så viktig att ett helt helgläger var avsatt till att läsa och höra om Jesus. Men det var en kortfilm som handlade om en gatsopare som gav mig min bestående bild av Jesus.

För i den här filmen av Söderberg torkar Jesus bort människans tårar och fasader. Jesus skapar nytt, erbjuder nya livsval, icke-destruktiva. Jesu dom är en upprättelse, inte en dödsdom. Sanningen, rättvisan och freden ger människor hopp. Ingen människa går under. Tårar torkas, förlorade barn återvänder och barmhärtiga armar och blickar möter alla. Jesus som är den korsfäste som blivit uppväckt, följer med varje människa som lider eller förlorat sig, följer med ner i det yttersta, för att rädda människor.

Retoriken, ”ner i det yttersta för att rädda människor”, liknar inte nutidens retorik. För länderna i Europa har fått en annan ton, en nationalistisk ton. En förförisk lockton. Den egna nationen, folkgruppen, klassen, den religiösa eller den med andra förtecken försedda tillhörigheten, upphöjs på andras bekostnad.

I land efter land träder människor fram som är villiga att konkretisera den här destruktiva retoriken. Vi känner till några av dem i Sverige och runt om i Europa. Och vi har hört den nationalistiska diskursen på olika ”dialekter”. Och vi har hört valanalysernas fråga ”hur kunde det bli så här?”. Vi har förstått att dessa partier kallas både missnöjesyttringar och kan vara såväl höger- som vänsterpopulistiska. Dessutom diskuteras i land efter land vilka strategier som dessa nationalistiska partier ska bemötas med, kortsiktigt och långsiktigt. Dessa demokratiska samtal i hem, på arbetsplatser och i det offentliga är viktiga, så oerhört viktiga, för människovärde, hopp och liv.

Ibland tänker jag att vi ju kunde ta ett steg tillbaka. Och självkritiskt fundera över hur vår egen grundläggande retorik ser ut. Och om det finns drag i berättandet om Jesus som erbjuder ett alternativ till vår tids ”Stora berättelse” om hur saker och ting ska lösas.

Jesus ”som inte låter någon gå under, som torkar tårar, följer med ner i det yttersta för att rädda.” Det är en annan retorik, och ger andra trådar att väva i hop en livsåskådning av än den retorik som präglat de senaste åren i alltför många delar av världen. Nationalistiska och religiöst hopspikade formuleringar sprids överallt. När de lånar språkbruk och strukturer från den befriande Jesus-berättelsen är vi många som gråter och ber:

Jesus Kristus,
ge världens folk ett nytt språk,
ett fredens språk,
som inte ställer upp på
människojaktens, demoniserandets, och säkerhetstänkandets retorik.
Amen

Jag menar att vår tids våldsbejakande och religiöst färgade nationalistiska retorik kan smyga sig in i våra liv utan att vi alltid upptäcker det. Ta form i våra tankar och attityder. Vi riskerar att bli ett med detta tänk som sanktioneras från de högsta orterna i världens alla hörn. I det öppna samtalet om varför världen och Sverige har förändrats, kan vi därför också behöva reflektera över några historiska tal i vår tid, och hur vi ställer oss till det som sägs i dem:

De kända förklaringarna i det tal som president Georg W. Bush (republikan) höll på The South Lawn of the White House den 17 september 2001: ”no question that Osama bin Laden and his followers are the prime suspects in last week´s hijackings. The government will find them, get them running and hunt them down”.

(Och mycket riktigt blev det så när denna människo-jakt (= hunt) avslutades i maj 2011 av president Barack Obama (demokrat).

I november 2012, på scenen i kampanjlokalen i Chicago, använde sedan den omvalde Obama följande kristet präglade formuleringar när han vände sig till landets befolkning: ”We are an American family, and we rise or fall together as one nation and as one people […] With your help and God´s grace, we will continue our journey forward.”

Upplägget och formuleringarna från 2001 återkom i det tal till nationen som president Barack Obama höll nu den 11 september 2014:

”My fellow Americans, tonight I want to speak to you about what the United States will do with our friends and allies to degrade and ultimately destroy the terrorist group known as ISIL […] Thanks to our military and counterterrorism professionals, America is safer. Still, we continue to face a terrorist threat. We cannot erase every trace of evil from the world, and small groups of killers have the capacity to do great harm. That was the case before 9/11, and that remains true today. That´s why we must remain vigilant as threats emerge […] Moreover, I have made it clear that we will hunt down terrorists who threaten our country, wherever they are […] if you threaten America, you will find no safe haven […] and our own safety, our own security, depends upon our willingness to do what it takes to defend this nation, and uphold the values that we stand for, timeless ideals that vill endure long after those who offer only hate and destruction have been vanquished from the Earth. May God bless our troops, and may God bless the United States of America.”