Två på tvären bibeltexter som försöker. Men ändå så är det Jesus som fångar gåtan i sin identitet, i sina ord och det som Jesus går genom. Längtan och glädje, tom tyst natt och ivrigt engagemang, och detta ambivalenta liv. Texter på 10:e söndagen efter Trefaldighet, 4 augusti 2024: Jesaja 27:2-6 och Johannes 15:1-9.
Det har skrivits många sånger och böcker om nåd, och det har predikats många gånger om nåd, och undervisats om nådens gåvor som också kallas Andens frukter. Nådens gåvor är enligt Bibeln, i Galaterbrevets femte kapitel, bl a Kärlek, Glädje, Frid, Tålamod, Vänlighet, Godhet, Trohet, Ödmjukhet och Självbehärskning – allt sådant vi så gärna vill se utvecklas och bo hos oss själva och bland människorna vi är tillsammans med, ja inte bara bland dem, utan sådant som vi vill ska genomsyra hela världen och alla dess ledare inom politik och samhälle.
Var och en vet vad motsatserna till Nådens gåvor är, för vi har känt dragen av det inom oss, och vi har sett dem hos andra. Motsatserna till Kärlek, Glädje, Frid, Tålamod, Vänlighet, Godhet, Trohet, Ödmjukhet och Självbehärskning är kända för oss – och varje dag försöker vi stå det emot.
Det har i två tusen år i kristna sammanhang predikats i kyrkor om nåden – och miljontals är de människor som har känt av nåden, och upplevt hur kärlek, glädje och godhet genomströmmar dem och genom dom i sin tur når andra människor. Kort sagt att få bli omsluten av Guds nåd och bli som ett vattenflöde för Guds nåd till andra människor, som en bäck, i det lilla eller som en flod i de stora sammanhangen.
Och alla dessa böcker och alla dessa bibeltexter och predikningar påminner oss om att nåden faktiskt handlar om hur verkligheten är beskaffad. Nåd är att ha kunskap om Guds historia med människor och att få ha upplevt att hela verkligheten är fylld av nåd.
Kunskapen om Guds historia med människorna är berättelsen om Jesus. Hans helt fantastiska liv, mitt i verkligheten där han gick fram och botade sjuka människor, tröstade ledsna människor och talade om Gud. Jesus gav ett ansikte åt Gud, gav konturerna till en upprättande, förlåtande Gud. Kunskapen om Guds historia med oss människor har sin höjdpunkt på påsken när han som var död, fick liv igen, den korsfäste blev uppväckt – för att vi som hör ihop med honom ska få samma chans, från död till liv, redan nu i tiden som aningar och glimtar, sedan då i evigheten fullkomligt, och därför nu outsägligt.
Men denna kunskap om Guds historia med människor, upprättelsens och levandegörandets historia är inte allt, för det behövs också den där upplevelsen när människan med den här berättelsen inom sig, sakta växer allt djupare in i nåden. Växer in, ja, det är ett växande in i nåden.
Ofta börjar det hela med en oroande längtan efter något mer, något större är det vanliga, det invanda. Och denna otydliga längtan går sedan sakta över i en glädje över att få vara nära Gud, vara i Gud – men denna glädje är ibland bräcklig, och det blir en själens natt, men många gånger leder denna inre personliga glädje till att vi också växer i styrka och tar tag i våra liv, och engagerar oss etiskt för världen.
När Jesus säger att han själv och Gud är ett och att vi kan vara det också, då uttrycker Jesus nådens allra mest sanna erfarenhet: Att vara i harmoni med Gud själv, kärlekens källa, alltings ursprung och mål: Heligheten som är den egentliga verkligheten. Den som sjunger i allt. Och som vi bjuds in till att vara och bli i.