– Kan vi inte gå in i kyrkan? Det gjorde vi förra gången, säger hon och tittar frågande på mig

Vi har suttit i drygt en timme för att få rätt på alla papper kring hennes ekonomi. Allt för att få fondansökningarna kompletta. Hon är en av alla de ekonomiskt utsatta som jag träffar inför fondansökningar då och då. Omständigheterna ser ungefär desamma ut. Tidigare lågavlönade personer som fått gå i pension i förtid till följd av utslitning eller sjukdom. De är många och ett ekonomiskt bidrag gör mycket. Men bara för stunden. Svårigheten att få det att gå runt fortsätter månad efter månad.

Några minuter senare står vi framme vid ljusbäraren i kyrkan. Vi öppnar psalmboken tillsammans för att hitta ord till tröst och fastnar för första psalmens sista vers. ”Din barmhärtighet må komma. Fräls oss till evig tid, ifrån all vår nöd och vånda” och jag läser den medan tårarna börjar rinna ner för hennes kinder- först försiktigt för att sedan bli så många att det stockar sig i halsen på henne och andningen blir tyngre och häftigare. Jag står bredvid. Mellan ifyllandet av siffror har hon delat med sig av en del av all den smärta hon bär på och jag kan inte trösta bort det. Psalmens sista fras ”Du själv är mitt fasta hopp” känns plötsligt svår att läsa. Just nu bara faller hon och jag står bredvid.

En stund senare stannar vi till strax utanför kyrkan och småpratar. Hennes ögon är rödsvullna av gråten men nu ler de stundtals igen medan vi pratar om frisyrer och hårfärg. Vi ska snart säga hejdå och coronakrama varandra för att sedan ses om ett halvår igen.

På vägen hem i bilen lyssnar jag på Cicci Landéns låt ”A place to fall ” och orden We are in trouble now, and it breaks my heart. That maybe there´s no way out….. I need a place to fall, Oh, just something that will guide me through it all…..” , känns så nära. Jag lyssnar på den om och om igen. I need a place to fall, sjunger jag högt för mig själv.

Vi behöver alla en plats där vi kan få falla. A place to fall. Inte alltid stoppas innan fallet utan att få falla och på något sätt tas emot. Av varandra och av Gud. Om än bara för en liten stund.

Stunden med kvinnan får bli en bild av diakonin. I denna blogg kommer du att få fler. Bilder från diakonin och diakonens vardag och uppdrag. Det som handlar om att finnas där i det samhälle vi lever i, stötta för att försöka göra livet drägligare och förändra strukturer, men också att vara med i fallet: i klagan såväl som i tacksamheten till Gud.

Välkomna till Bloggen Samtidigt- röster från diakonin i Malmö.

Britta Abotsi, diakon i Fosie kyrka