På väg till jobbet i morgontrafiken. Stannar för ett rödljus, en mamma med ett barn i sittvagn väntar vid övergångsstället. Barnet är kanske omkring året, har en orange jacka. Barnvagnsekipaget får grön gubbe och mamman börjar gå, och en kvinna med en hund i koppel går förbi dem. En irländsk setter, vad det ser ut som.

Barnet ser hunden, följer den med blicken. Tittar på sin mamma, de byter en blick i samförstånd, ler. Barnet tittar på hunden igen, tills den och dess matte viker av åt ett annat håll.

Att få bevittna detta gjorde hela min dag. Barnet Såg En Hund, mamman bekräftade barnet, de delade en upplevelse.

Tänker på hur ofta jag ser utan att se. För att jag hade tankarna någon annanstans, eller trodde att jag redan visste vad jag skulle få se. Eller bara var trött, disträ.

Tänker på vad det är att ha syn men vända bort blicken. Att välja att skärma av, se åt ett annat håll, dra sig undan. Hur det känns att prata med någon som inte ser mig i ögonen. Att hälsa på någon som tittar åt ett annat håll, hur konstigt??

Jag får besök av en ung man. Han är från Afghanistan och under vårt samtal fastnar hans blick på biblarna i bokhyllan bakom mig. Ett par är från 1800-talet och jag lyfter ner dem. Han bläddrar fascinerat och vördnadsfullt, försöker läsa frakturstilen. Vi tittar på biblarna på dari, på arabiska. Han kan läsa i dem medan jag är helt utanför. Vi ser samma saker men har helt olika möjligheter att förstå.

Tänker på vad det är att se. Att ta in, att tolka, att sätta ord på – om det går. Hur kunskap påverkar det man ser, om det är obegripliga tecken eller blir en mening. Att öppna sig för upplevelsen, vilken den nu blir. Inga garantier finns.

Tänker på att våren sköljer mina ögon rena från damm och skräp. Allt som spirar, slår ut, savar, gör att jag på nytt ser det fantastiska livet. Under ytan händer det som inte syns, tills det plötsligt syns.

Tänker att Gud är Seendets Gud, som ser både det som är fördolt och det som jag ser. Som ser mig.

Charlotte Lundh, diakon i Hyllie kyrka

”Jag brukar sätta på psalmer och lyssna på. Då hörs bomberna mindre”, säger Najwa och knappt hinner hon avsluta meningen innan det hörs något dovt, mörkt ljud.

”Ja, där kom det igen. Bomberna” säger hon.

Hon är i Gaza. Jag i Malmö. Det är den 11 maj och medierapporteringen dagen innan har varit intensiv från Israel/Palestina. Bomber, protester, husdemoleringar, raketer, döda.

Som så många gånger tidigare då det varit oroligt i området, ringer jag henne. Najwa som jag kallar min palestinska mamma. Najwa som kallar mig sin extra dotter. Hon börjar alltid med att prisa Gud för att de mår bra. Sedan berättar hon om situationen, hur hon inte kunnat sova på natten på grund av flygplanen och bomberna.

Det är som jag har hört det förut. Och det har jag. Många gånger har jag fått höra från henne om bomber, flygplan som flyger så lågt att fönstren skallrar och går sönder, de ständiga elavbrotten som gör att hon ofta är uppe på natten för att tvätta eller laga mat och hur svårt det är i dagens Gaza för hennes medelålders söner att hitta ett arbete trots att de har långa utbildningar.

Under ett av mina besök i början av 2000-talet var det oroligt i Gaza och vi hörde flygplanens höga ljud när de flög lågt över bebyggelsen. Najwa och hennes man tyckte att den säkraste platsen var att jag fick sova mellan dem. Mina kära palestinska föräldrar.

Det finns inget skydd i trångbodda Gaza. När bomberna skjuts ner över husen så är det oftast människor i byggnaderna. Människor som dör.

Vi har känt varandra länge, Najwa och jag. Det var 1999 som hon och hennes man lät mig bo i deras hem ett halvår då jag var ungdomsstipendiat för Lutherhjälpen och Svenska kyrkans Mission. Jag blev en del av deras familj och sedan dess har vi hållit kontakten.

Det första jag fick höra när jag kom till Gaza för över 20 år sedan är att Gaza är världens största fängelse. Och ja, det är nog det och har varit under en lång tid. Ett fängelse där en massa tortyrmetoder används. Det upprepar sig om och om igen. Bomber, protester, husdemoleringar, raketer, döda.

Sedan följde det ofta av ett ordspråk på arabiska som lyder ungefär ” tränger du in en katt i ett hörn så river den till slut”.  Och så är det nog, Och det upprepar sig. Bomber, protester, husdemolieringar, raketer, döda.

Vi blandar samtalet om den rådande situationen med pandemin och minnen från förr. Hon berättar om sina syskon, de som lever och de som har dött. Jag berättar om min familj och hur coronan påverkat oss här.

”Men menar du att ni bara får vara åtta personer på gudstjänst. Det går ju inte”, säger hon förvånat. ”Här i Gaza är i alla fall kyrkorna öppna. Och det är mycket folk”, säger hon med en viss stolthet i rösten.

Inombords ler jag och minns den lilla ortodoxa kyrkan jag brukade gå med henne till. Det brukade vara fullsatt. Även om Gazas kristna procentuellt är väldigt få så finns de kvar här och deras historia sträcker sig så långt tillbaka som till 300-talet då det första klostret byggdes där.

”jag ber att Gud ska skydda er”, säger hon sedan om och om igen.

Och jag lovar att göra detsamma.  Sedan avslutar vi samtalet. Förvissna om att vi har varandra, om än på långt avstånd så nära varandra i vår gemensamma bön för mänskligheten och freden.

En dryg vecka senare den 21 maj, blir det vapenvila. En skör sådan men en vapenvila. I skrivandet stund sägs det att 240 personer dödats i Gaza. 240 personer för mycket. 240 personer som är någon annans söner, döttrar, mammor och pappor.

Bomber, protester, husdemoloeringar, raketer, döda.

Kyrie Eleison.

ACT Svenska kyrkan hjälper till i Gaza. Läs mer på: https://www.svenskakyrkan.se/act

Britta Abotsi, diakon i Fosie kyrka

Smärtan är påtaglig- den som diskbråcket ger honom, den som hans livstrauman med mördade föräldrar ger honom, den som ovissheten och hemlösheten ger honom. Hans ögon skriker ut sorgen och smärtan. 

Alla spelar fotboll med mig, säger han, fram och tillbaka. Ingen kan hjälpa mig.

Jag vill så gärna hjälpa, trösta och ge hopp. Men hur ger man det till en person som har fått hoppet strypt gång på gång i tio år.

Som ung tonåring i våldsdrabbade Afghanistan mördades hans far. Rädslan var stor att också han som enda son skulle utsättas. Han flydde och kom till ett Sverige som först öppnade armarna för det barn han var, men sedan stängde dem.

Brist på bevis och papper var en anledning. Brist på humanitet en ännu större.

Nu har det gått tio år. Under de tio åren, de där från tonåring till ung vuxen- de åren som för många betyder studier, första jobbet, egna lägenheten och en start på vuxenlivet har för honom varit en daglig kamp för att överleva i ett Sverige som stängt allt för honom. Han kämpar dag för dag att ha någonstans att bo, att ha något att äta och att försöka våga tro att detta någon gång ska ta slut.

Han drömmer om att bli polis. Han vill hjälpa människor och vill vara en del av ett demokratiskt samhälle där polisen är till för att hjälpa människor- inte vara en del av ett förtryckande samhällssystem. Han vill ha lugn.

Jag vill så gärna säga till honom att det kommer att lösa sig. Men det kan jag inte.

Jag kan försöka hjälpa honom med samtalsstöd, psykologkontakter, läkarkontakter för ryggproblemen och hans starka psykiska ohälsa. Jag kan försöka hjälpa honom med kläder, mat och kanske någonstans att bo tillfälligt. Det finns folk som vill hjälpa- ideella organisationer, kyrkan, läkare och psykologer, privatpersoner.

Men vad vi än gör så förändras inte det faktum att han inte är välkommen här- att han som idag inte har någon förälder i livet och en syster som han inte vet var hon finns eller lever, ska tillbaka till ett land som är drabbat av våld och som han inte har någon framtid i eller längre några band till.

Mediciner, samtal, mat, kläder hjälper bara för stunden. Det han behöver är ett uppehållstillstånd så att fotbollsmatchen mellan olika instanser som försöker hjälpa för stunden, kan blåsas av och han kan påbörja ett liv. Ett liv där han med sin noggrannhet, drivkraft och vilja kan börja studera och bli den där polisen som vi behöver i detta land. Så att han kan vara med och bygga detta samhälle. Så att hoppet inte blir tomma ord utan visar att förändring är möjlig.

Det är svårt att ge hopp men jag slutar inte hoppas- på ett Sverige som kan bli humanare, som kan ge fristad åt dem behöver skydd. Hur långt borta det än känns just nu så vill jag tro att dagens hårda utlänningslag kommer att förändras så att han liksom så många andra slutar vara papperslösa unga män utan hopp- till att bli en del av vårt samhälle och framtiden.

Jag kan inte säga att det löser sig men jag kan inte heller sluta hoppas. Hur mörkt det än ser ut nu med dagens utlänningspolitik så kan ingen ta ifrån oss hoppet.

Britta Abotsi, diakon i Fosie kyrka

Efter en planerings- och uppstartsfas på drygt ett år infann sig till sist dagen då dörrarna slogs upp för Malmö pastorats Samtalsmottagning den 1 mars 2021. Diskussionerna om dess syfte, ramar och utformning har varit många, långa och stundtals splittrade. De frågor som dykt upp längs vägen har varit av skiftande karaktär: Finns det någon efterfrågan? Vad ser vi för behov? Vilka riktar vi oss till och hoppas vi att nå? Hur har andra gjort? Vad kan vi lära av dem? Hur marknadsför vi oss? Hur mycket tid kan vi avsätta? Vilka öppettider kan vi erbjuda?

Tidigt konstaterade vi att vi inte skulle erbjuda vare sig terapeutiska eller behandlande samtal. Vi saknar kompetensen. Som diakoner och kuratorer ville vi erbjuda mellanmänskliga, själavårdande samtal och få utgöra professionella medmänniskor till de vi möter. Vi resonerade kring begreppen friska livskriser, bearbetande stödsamtal och att ställa frågor för att främja insikter. Med beviljade regeringsmedel och lediga lokaler i S:t Petris församlingshem såg vi möjligheten att kunna bygga upp en fysisk samtalsmottagning – som en förlängning av den telefonlinje som öppnades i samband med Corona och som komplement till de lokala kyrkornas präster/diakoner och andra samtalskontakter.

Möbler beställdes, leveranser fördröjdes, marknadsföringskampanjen drog igång, tekniken strulade, rutiner saknades, filminspelning och intervju skulle genomföras och mitt i allt kaos kunde vi skratta och vara glada för att vi nu faktiskt var på väg. På väg att förverkliga våra drömmar om en centralt belägen samtalsmottagning – som ett led i ett pågående och växande samverkansarbete inom Malmö pastorat. När vi samlas för att fördela de ärenden som inkommit under helgen känns det glädjande och hoppingivande att de människor som söker oss till största del är i arbetsför ålder. Att vi faktiskt tycks nå den målgrupp som vanligen lyser med sin frånvaro i våra kyrkor.

Efter genomgången av de inkomna ärendena bryter vi upp för att ta oss an de inbokade samtalen för dagen. Någon öppnar dörren för en första besökare som infinner sig på utsatt tid. Någon annan går iväg till ett samtalsrum för ett digitalt möte och en tredje för ett bokat telefonsamtal i ytterligare annat rum. På dörren till samtalsrummen vänds skyltarna från Ledigt till Samtal pågår för att signalera att det på andra sidan väggen sker något viktigt. Ett möte mellan två människor äger rum. Relationer upprättas. Tankar och känslor kläs i ord och kommuniceras. Förtrolighet delas. Tårar och skratt har sin plats. Tystnad har sin. Närvaro, utforskande frågor, speglingar och sammanfattningar utgör redskap för att föra samtalet framåt – i en takt som bör lyssnas in med lyhördhet och varsamhet. Fyrtiofem minuter senare är det dags att summera och avrunda. Kanske bokas ett återbesök in. Kanske inte.

Att få följa en människa en bit på väg är en ynnest. Att få se hoppet tändas i en annan människas ögon likaså. Med tacksamhet och förnöjsamhet kastar jag en blick ut genom fönstret. Jag insuper det fantastiska kvällsljuset över takåsarna, högt där uppe bland molnen, innan jag packar ihop för att gå hem. Prata hjälper! Det gör det faktiskt. Prata! Det hjälper.   

Ilse Viebusk, diakon i S:t Mikaels kyrka

Det är fredag eftermiddag. Min kollega och jag har tillbringat ett par timmar med att sortera kläder och saker i det fantastiska, stora gamla huset ”Andreasgården”. Huset som funnits i församlingens ägo sedan femtiotalet och som har engagerat många församlingsbor och varit en trivsam oas för ännu fler. Hela miljön andas dåtid och nutid på samma gång. Saker och möbler har skänkts eller testamenterats under årens lopp och mycket vittnar om en annan tid.

Ett minne svischar förbi mig. När jag var ny i församlingen och första gången kom till ”öppen trädgård” på Andreasgården gick jag runt och hälsade på alla som var där. En kvinna berättade då med glädje i rösten att det är hennes namn som står på dörren till Andreasgården. Det var många år sedan hon bodde i en del av huset och också hade arbetsuppgifter att sköta där. Namnet stod ännu kvar för att eventuellt skrämma bort någon oinbjuden besökare med dåliga avsikter som annars kunde tro att huset var obebott. En annan kvinna berättade att hon varit min företrädares skolsköterska. Min företrädare som nyss gått i pension.  Ja, det var ju ett tag sedan. Historiens vingslag slog emot mig och jag fick ta emot berättelser från förr. Berättelser från dåtid som går med oss in i nutiden. Inte för att vi skall stanna eller på något sätt fastna där, utan mer som en erfarenhetsbas att ta med in i framtiden. Jag tänker på ett av mina favoritcitat.

”Remember the past

Live the present.

Trust the future.” (från The diaspora museum, Tel Aviv)

Nu tar vi med våra berättelser från dåtiden och nutiden och blickar framåt. Från ”coronaåret” som vi alla delar. I S:t Andreas tänker vi också på avyttring av gamla lokaler och inflyttning i ”nygamla”. Vi tänker på verksamheter och människor som snart skall fylla de nyrenoverade lokalerna i anslutning till kyrkan.

Med påskens glädjebudskap i hjärtat, om livets seger över döden och ljusets seger över mörkret, blickar vi mot framtiden med tillförsikt och hopp.

Aina Hagström, diakon i S:t Andreas kyrka

Vad är det svåraste med att möta människors trauman? När går det innanför skinnet på dig? Den frågan fick jag tillsammans med en massa andra diakoner under en utbildning i trauma förra veckan. 

Jag behövde inte tänka länge. Svaret kom direkt. ”När jag inte kan se hoppet”. När jag träffar personer som har så svåra livsöden att jag inte kan ana det där hoppet som gömmer sig bakom en massa hinder. Jag vill så gärna se och känna hoppet men jag klarar inte alltid det.

Det är drygt tjugo år sedan jag var i Gaza under ett halvår och då kom jag mycket nära en familj. Vi har fortfarande kontakt och dottern i familjen som är i min ålder och jag, pratas vid titt som tätt. Hon bor numera inne i Israel. Jag vet inte hur många gånger hon avslöjat mig i att inte kunna se hoppet. Men tror du inte på mirakel, Britta? Jesus kommer att lösa det här, säger hon trosvisst medan jag inte kan tänka bakom att hon haft det likadant de senaste fem åren. Att hon gång på gång berättat om återvändsgränder där domstolen sagt att hon inte får arbeta, inte har rätt till sjukvård, inte vet vad som kommer att hända nästa månad och där barnens pappa inte hållit avtalen om gemensam vårdnad. Jag lyckas inte att förnimma ett hopp som är bortom mina föreställningar om vad som är möjligt.

Tror du inte på mirakel, Britta?

Den judiska påsken firades till minne av miraklet att israeliterna lyckades ta sig ur fångenskapen i Egypten. Den berättelsen som är fylld av de mest otänkbara scener, visar att Gud är mycket större än vad vår fantasi och vårt sinne kan föreställa oss.

Hur mycket finns det inte i skriften om att Messias ska uppstå? Hur många gånger hade inte Jesus berättat för sina lärjungar att den dagen skulle komma- uppståndelsen?. Ändå var det så svårt för dem att ta in det. I alla fyra evangelierna finns berättelserna om hur svårt lärjungarna hade för att tro på att Jesus verkligen hade uppstått. I dagens evangelium är det Maria Magdalena som vittnar om Jesu uppståndelse, men det kan inte de andra tro på. De som sett så många av Jesus underverk på jorden, kunde till en början inte tro på miraklet, att Jesus uppstår.

Det är inte svårt att sätta sig in i och känna långfredagens smärta. Vi har alla haft våra långfredagar. I den djupaste avgrunden där det inte går att se annat än mörker. Där vi varken kan eller vågar hoppas.

Men hur är det med våra påskdagar? Jag hoppas att in har upplevt dem. Kanske inte många gånger men det där specifika tillfället då saker som man inte tror kan ske, sker. Där ljuset så starkt övervinner mörkret. Där det som tycktes vara helt omöjligt ändå inträffar. När det sker som jag inte ens har fantasi för. Miraklet. Hoppet.

Och det är i de minnena och de förhoppningarna vi får vara denna dag. Evangeliet berättar hur Jesus uppstod. Vi kan inte begära av oss själva att vi ska förstå hur det gick till. Det är helt ologiskt. Det är bortom vad vi kan föreställa oss. Ändå är det just det som sker och det är det vi får vara i.  I Undret. I Hoppet. I ljuset som aldrig slocknar.

Idag får vi vara där i tron och förvissningen om att för Gud är allt möjligt. Gud är där vid din sida, även de dagar du inte orkar eller klarar se hoppet. Gud är där även de dagar du inte kan se att det är just Gud. Gud är där en glädjens dag. Gud är miraklet.

Det är det som påsken handlar om och vi firar det speciellt idag, men också gång på gång varje söndag och i våra egna liv. Att det finns något så mycket större än vi riktigt kan förstå och att för Gud är ingenting omöjligt. Inte ens att övervinna döden. Glad Påsk!

Britta Abotsi, diakon i Fosie kyrka

”Hur har jag inte längtat…” säger Jesus till sina närmaste; lärjungarna, när de möts för att äta påskmåltid i övre salen i Jerusalem. Påsken som judar firade och firar än idag, för att komma ihåg hur de blev befriade från slaveriet i Egypten. ”Hur har jag inte längtat…”.

Dagarna innan, det vi påminner oss om på palmsöndagen, hade folket fyllt gatorna och ropat ”Hosianna Davids son”. Hosianna som betyder: rädda oss! Folket i Israel bar på en längtan att återigen bli befriade. Denna gång från Romarna som ockuperade dem. De längtade, de hade väntat så länge efter en Befriare! Och här, här kom han: Jesus! Hosianna!

”Hur har jag inte längtat…” de orden är också mina denna dag. Hur har jag inte längtat efter en måltid med vänner och familj! Liksom folket fyllde gator fylls gatorna hos oss med rop ”Rädda oss från restriktioner”, ”rädda oss från Corona virus”. ”Rädda oss från dessa plågor”. Hosianna! Vi längtar efter att ställa till med fest inför befrielsen… som låter sig vänta…

Vi vet hur lärjungarnas och folkets förhoppningar gick i kras när Jesus tas tillfånga. Alla flyr och han blir ensam kvar. Övergiven. Falskt anklagad. Torterad. Och till sist dödad genom att hängas upp på ett kors.

Även de grusade förhoppningarna känner vi igen i våra egna liv. Vaccinet som dröjer. Arbetet jag aldrig fick. Det inställda bröllopet… Jag som var så noga med avstånd och handtvätt blev ändå drabbad, inlagd… En ny sjukskrivning står för dörren jag som kämpat så… Ensamheten som alltid finns där… De stympade sociala sammanhangen… Den trassliga relationen… Hur har jag inte längtat efter befrielse från detta! Hosianna!

Några kvinnor som följde Jesus var först vid graven. Chockade får de se en tom grav. Förvirrade. Upprymda berättar de vad de erfarit. Åh nu, vad händer nu?

Så kommer han, Jesus, levande och visar sig för dem alla. Känner ni inte igen mig? Se på mina fötter säger han. Kanske en ny hälsningsfras för oss när vi ses igen? Se på mina fötter! Eller?… Hur som, Jesus säger så och de såg hans fötter. Sårmärkta fötter som berättar något för oss

Jesu sårmärkta fötter vilar på jorden. Det är vid dem vi sitter vid varje gudstjänst också när vi sitter på andra sidan skärmen. Jesu fötter är kyrkan. Fötter som rör på sig, för att berätta att det goda har makt över det onda, oavsett hur det känns eller ser ut till det yttre. Vi har erfarenheten i våra egna liv, hur mörkret blev till ljus mot alla odds. Hur livet vände åter. Att efter natt kommer dag. Det är sant, även i denna tid. Efter Corona kommer dag, nytt liv- kanske ett annat liv, men dock liv!

Så stiger Jesus upp mot himmelen och sänder lärjungarna ut över världen. De vandrar ut på sina fötter och berättar om hur livet vänder åter. Och nu är vi långt framme och nosar på kyrkoåret… Då är det kanske till och med sommarkänsla med fest, måltid och gemenskap- kanske. Hur har vi inte längtat kommer vi säga till varandra och kanske visar vi varandra våra fötter – om vi inte känner igen varandra i Corona frisyren. Vem vet, kanske vi vågar tar några danssteg i glädje? Berätta om hur det har varit för just mig och dig, hur dagen återvänt med ljus i mitt liv. Men där är vi inte än, först skärtorsdag, långfredag, påskdag och vaccin… Hur har jag inte längtat!

Sara Eriksson, diakon i Husie kyrka

Vi befinner oss mitt i fastan och kanske har en fasta aldrig varit tydligare än nu. Fastan är ju förknippad med att avstå. För det mest brukar vi väl försöka hitta något som känns meningsfullt att avstå ifrån. Men kanske inget som smärtar jättemycket, utan bara så där lite lagom.

Detta år är det snarare så att vi har fått lära oss att avstå från sådant som vi verkligen aldrig skulle välja att avstå ifrån, egentligen. Är det kanske att avstå på riktigt? Att avstå från sådant som vi är vana att ha tillgång till, det som kanske berör oss på djupet. Jag kan just nu inte påverka alls vad jag är tvungen att avstå från. Det är att förlora kontrollen en stund och kan jag stå ut med det?

Denna tid, i en pandemi, tänker jag att vi också måste ta hänsyn utanför min egna snäva krets. Vad behöver jag göra för att göra saker lättare/bättre för den andra? Vad behöver jag avstå för någon annans skull?

Måste jag göra saker som jag alltid har gjort även om det sker på andras bekostnad? Individualismen visavi det gemensamma. Men det gemensammas bästa är ju inget vi direkt pratar om, särskilt inte om det betyder att avstå från mitt eget bästa.

Mitt i pandemitiden kan man nu se att det finns en trötthet på att avstå, man vill ”ta semester”  från corona och leva som om allt var normalt en stund. Men på vems bekostnad? Vem får avstå något för min skull?

Är det en generationsfråga? Många ur den unga generationen har vuxit upp med tillgång till allt, med en gång, en omedelbar behovstillfredsställelse. Många ur den äldre generationen har vuxit upp och fått avstå för att i förlängningen kunna få det bättre för sig och sin familj. Att avstå hade en mening i ett längre perspektiv.

När fastan avslutas så ska det vara fest. Det ska kännas på riktigt att fastan är över, skillnad mellan att avstå och att tillåta sig.

Så fasta, avstå och tro att det kommer en tid efter, en tid av hopp och fest.

Ninni Smedberg, arbetsledande diakon i S:t Pauli

För många år sedan klippte jag ur en bild ur en tidning – tror det var Nytt Liv, eller hette den Trots Allt då? Bilden föreställde en hundkorg med en tik och ett antal små gosiga valpar, och bredvid sitter en liten pyjamasklädd kille med napp i munnen och ett mjukisdjur i famnen och kan inte ta blicken ifrån dem. Rubriken är just Längtan. Jag hade den bilden uppe på min vägg länge.

Lever man någonsin utan att längta efter något? Jag vet inte.

Längtan kan leva i oss utan att vi riktigt vet det, utan att den riktigt har fått ord. Andra längtor är betydligt mer handfasta: Vid elva börjar jag längta efter lunchen, i februari börjar jag längta efter våren.

Runt omkring mig möter jag så många tydliga längtor: efter jobb, efter hälsa, efter bostad, efter en fungerande relation, efter att ha mat hela månaden, efter att ha kläder till barnen, efter att få träffa sina vänner och dricka kaffe, efter att få komma utanför Malmö ett par dagar, efter att våga känna tillit till andra och inte minst till de funktioner som ska hjälpa oss när vi får det svårt, efter att få det stöd man är berättigad, ja berättigad, till, efter uppehållstillstånd, efter att en nära anhörig ska kunna lämna beroende och kriminalitet, efter en plats att finnas på, efter att få andas fritt, efter kraft att leva.

Det tar aldrig slut.

Jag längtar efter Guds rike. Där den nåd som flödar fritt också innefattar människans basala behov. På ett sätt som tydligen kan anses orättvist men som i Guds ögon är evigt rättvist.
Eftersom Gud längtar efter oss.

 Charlotte Lundh, diakon i Hyllie kyrka

En fruktansvärd tragedi har hänt i Vetlanda och många människor är drabbade. Skadade, anhöriga, vittnen, ett helt samhälle. Men även en ung man som har invandrat.

Den första frågan många ställer sig när något sådant här händer är – vilken nationalitet hade gärningsmannen? Nästa fråga eller rubrik är – är det en terrorhandling?

När man sedan får svaret att det handlar om en invandrad person till Sverige så kommer resten som brev på posten … se här, så här går det när man är för öppen och naiv. Bättre att stänga gränser och göra sig av med dem som inte ska vara här i landet.

Om man sedan tänker en sväng till så är det ingen hemlighet att många människor som kommer till Sverige, alltså flyr till Sverige, kommer från fruktansvärda situationer som för det mesta är helt outhärdliga att ens försöka ta in. Röda korset har sedan tidigare rapporterat att av de som flyr och kommer till Sverige är ca 30% traumatiserade (många gånger av själva flykten) men som klarar av att ”läka” när man kommer i trygg miljö. Men ytterligare ca 30% är så kraftfullt traumatiserade och har PTSD (post traumatiskt stress syndrom) att detta måste den enskilda få hjälp med. Det finns hjälp att få men då handlar det avancerad traumabearbetning som inte finns tillgängligt på så många ställen i landet. Röda korset driver traumakliniker på olika ställen i landet och tar in personer via remisser från Regioner och Vårsta diakonigård (Härnösand) driver också en traumaklinik och arbetar framför allt med nyanlända och asylsökande.

Personer med så svåra PTSD och trauman måste få hjälp, annars riskerar man som person att krascha på olika sätt. Det är svårt för dem att integreras, de har problem med skolgång och språkinlärning på grund av de skador de har.Det värsta är att det kan ta flera år innan det går så långt som till en personlig krasch. Vissa självmedicinerar, för att orka, med de tabletter man ibland kan få tag på via läkare eller via nätet men det är också många gånger mycket droger inblandat.

Nu säger inte jag med tvärsäkerhet att personen som åstadkommit ett svårt trauma för samhället i Vetlanda hade just en PTSD och ett trauma. Men det skulle kunna vara så, och det skulle kunna vara så att denna person självmedicinerat med droger som till slut bara förvärrar traumat och personen löper amok helt enkelt.

En mycket skadad person som skadar många andra, planlöst, i sin närhet och många blir drabbade. Så skulle det kunna vara. Men så skulle det inte behöva vara om dessa personer som bär på dessa trauman från en flykt, från övergrepp, från krigets fasor får adekvat hjälp. Detta måste vi inse och ta på allvar. Det är inte den enda vägen att stänga gränser och slänga ut alla som inte passar in. Det finns en väg där vi faktiskt ger adekvat hjälp och stöd till personer som tagit sig till Sverige och vill vara delaktiga fullt ut i ett samhälle, för samhällets bästa.

Är det naivt att resonera så? Kanske men det är i alla fall ett försök till att hitta medmänskliga vägar för att forma tryggare vardag för alla.

Vi möter alla någon gång en person som bär på denna typ av trauma, i skolan, i affären, i kyrkan, på våra diakonimottagningar. Vi måste därför också lära oss att känna igen tecken, tecken på när psykisk ohälsa egentligen handlar om PTSD och trauman. På olika sätt ska väl vi alltid försöka se och möta den andre …

Ninni Smedberg, arbetsledande diakon i S:t Pauli.