Write Your Self är namnet på den traumaorienterade skrivkurs som vi i Fosie kyrka erbjuder, och som i år riktade sig till människor med erfarenhet av en psykiatri som brustit. Syftet med Write Your Self är att föra röst, val och egenmakt tillbaka till den som drabbats av trauma och förlust. Åtta modiga skribenter valde under några intensivt varma sensommardagar att undersöka om skrivandet kan vara en läkande kraft i processen: från missmod till livsmod. Under en skrivövning lät en av skribenterna djur få gestalta hens erfarenhet av en brusten psykiatrin. Jag har fått skribentens tillåtelse att publicera texten:

Där var allehanda djur på farmen. Fastbundna med kedjor, bundna till var sitt bås. Det var högljutt, det tjattrades, det var smutsigt. Ovan djuren stod vakter med piskor och visselpipor. Deras blick var hård och hänsynslös. Vid varje tillstymmelse till oro sattes det in högsta beredskap, djur slogs omkull, fångvaktarna ägde, djuren hade ingen talan. Fodringen var värst. Djuren hade inget värde. De åt, glufsade, fångvaktarna skrattade åt djuren. Då djuren anlände till farmen miste de varje form av rättighet. De talades till som om de saknade förstånd, sparkades till medan fångvakterna spelade kort och spände musklerna inför varandra.

Att göra sin röst hörd inom en hierarkisk institution som psykiatrin när man som patient blivit kränkt, förminskad och inte tagen på allvar för sin psykiska ohälsa är minst sagt svår. Det behövs en stor dos ödmjukhet från en psykiatriker och/eller psykiatrivårdare att verkligen lyssna till vilka konsekvenser bemötandet eller felbehandlingen fått i patientens liv, utan att gå i försvar. I mitt arbete som diakon möter jag ofta människor som kan tyckas ha all rätt i världen att avkräva ansvar, erkännande, gottgörelse av förövaren som orsakat dem skada, men som sällan får någon upprättelse – varken juridiskt, moraliskt eller emotionellt. Institution versus patient – maktrelationen är redan från början osymmetrisk. Orden i journalanteckningarna väger tyngre än patientens egna ord. Så vad gör man när tilliten till den vård och det rättssystem som ska skydda och värna är bruten och missmodet ett faktum? Man ser till att äga sin egen berättelse! Man skriver ett nytt slut som ger mod att leva vidare:

En dag kom det en företrädare för en djurrättsförening på besök. Det hade kommit till kännedom att djur från farmen hade minnesskador till följd av ECT-behandling. Inspektörer började att leta efter ansvariga chefer. Fler röster hördes från djur som farit illa. I början tystades och förminskades rösterna. Djur kan ju inte tala, det vet alla. En osäker undran väcktes runt om i staden. Kunde historierna verkligen stämma, vara på riktigt, i vår stad, i vårt land? Med tiden skapades det fler historier, berättelser, de berättades nästan som spökhistorier. Var det på riktigt, vågade inte tro? Historierna välter omkull allt vad vi tror på. Vår syn på samhället, hur vården ska fungera. Omöjligt, dörren stängs igen…

Marken täcks av en blå dimma. Djurens röster viskar. Historier tränger ut. Ansvariga tvår sina händer. De darrar.

Ebba Älverbrandt, diakon i Fosie kyrka

Livsmod, mod att leva. Vad är det som ger oss kraft och mod att leva?

Ordet hopp ligger nära ordet livsmod. Härförleden när jag körde bil, lyssnade jag – som jag oftast gör när jag kör bil- på P1. Det var programmet ”Människor och tro” och temat var, ”Var hittar du hoppet i en hopplös tid?” Människor fick ringa in och berätta vad som gett dem hopp.  Flera uttryckte att vi behöver varandra och att vi behöver prata med varandra om viktiga saker. Någon uttryckte att naturen ger hopp, en annan att hunden var viktig. En av samtalsledarna i programmet berättade att han brukar säga till sina studenter att ”det är egentligen bara två saker som gör livet meningsfullt; att engagera sig i viktiga saker och att engagera sig i långsiktiga relationer.”

 Engagemang är betydelsefullt ur många aspekter och dessutom har det bieffekten av att vara meningsskapande. Vi kan dock hamna i situationer där vi varken har ork, kraft eller möjlighet att engagera oss i något som är viktigt. Men att leva i samhörighet och gemenskap med andra människor är ett behov som jag tror att vi alla har.

Alldeles nyligen pratade jag med en person i telefon som sa att telefonen ekat tomt hela sommaren och besöken i hemmet endast varit de som gjorts av hemtjänsten. En av många som uttryckt sin känsla av ensamhet.  Inom diakon pratar vi ibland om att vara ett ”vikarierande hopp”. Att kunna vara i hoppet, för och tillsammans med en annan människa som just då inte upplever något eget hopp.

Vi behöver varandra och vi behöver sammanhang.  Så självklart och så enkelt, men ändå ibland så svårt. Inom kyrkans diakonala sammanhang har vi olika gemenskaper att inbjuda till. Vi behöver många och olika typer av mötesplatser för människor.  

Olle Carlsson, präst och grundare av ideella föreningen Kontempel, skriver i sin senaste bok, ”Om tröst, hopp och livsmod”, att ”tröst är detsamma som att inge styrka, hopp och livsmod.” Vidare skriver han att ”Tröst är balsam för själen men för att inse vårt behov av tröst behöver vi vara så modiga att vi vågar kännas vid vår svaghet.”

 För sådär tjugo år sedan skrev Mikael Wiehe låten ”En sång om modet”. En sång som sjungits i många sammanhang. Tack för den! Vi behöver många ”sånger” om modet, både i text, musik, aktiva handlingar och uttryckt i medmänsklighet. I allt omsluts vi med Jesuorden:

”…och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.”   Matt 28:20

Aina Hagström, diakon i S:t Andreas kyrka

Mycket verkar gå åt pipsvängen just nu … extremväder med torka alternativt översvämningar och väldigt väldigt varmt, ett krig som på olika sätt påverkar oss alla (fler flyktingar, högre elpriser, högre pris på bränsle, matpriser, räntor upp osv), djurarter dör ut, skogar/områden brinner (t o m surströmmingen är hotad).

Är det naturens och skapelsen sätt att säga ifrån? Men tar någon detta på allvar? Berör det verkligen mig? Kan jag ens påverka denna utveckling? Det är lätt att känna maktlöshet, hamna i känslor av missmod.

Vi ska gemensamt förvalta vår skapelse, den enda skapelsen vi har och lever i. Men vi förbrukar i allt snabbare takt så att våra gemensamma resurser är på väg att ta slut. Hur ska det se ut för våra barn och barnbarn? Har jag och du nåt ansvar?

Det är lätt att hamna i missmodet och känslan av maktlöshet, att det inte räcker det jag kan bidra med. Men det är ju just det som det gör.

Under temat Diakonifokus ska vi lyfta ”Livsmod” och hur det kan se ut på olika sätt.

För mig handlar livsmod om att också känna att jag är med och bidrar, så gott jag kan, så att vi hanterar det skapade som det gemensamma. Skapelsen som ska förvaltas inte bara förbrukas.

Varje steg i rätt riktning gör skillnad, även om du just nu inte ser det. Det är ett långsiktigt arbete och ingen kvickfix som nån annan ska göra. Det jag handlar idag, hur jag reser idag, det jag prioriterar idag – det påverkar hur det ser ut imorgon.

Vi har i Sverige en hög standard idag så tänk om vi också kunde bestämma oss för att det är tillräckligt bra. Jag har det tillräckligt bra och kan förmodligen också sänka min standard utan att må särskilt dåligt av det. Men man vinner nog inga val på att meddela att vi ska sänka vår standard, att vi ska vara mer varsamma om skapelsen och förvalta, tänka mer på helheten än enbart min egen individuella vinning och höjd standard. Eller vad tror du?

Vi var några diakoner som besökte valstugorna nu inför valet och ställde fyra frågor som berör områden där vi inom det diakonala arbetet ser brister. Fattigdom, Integration, Psykisk ohälsa, Miljö/skapelsen.

När det gällde frågor omkring miljö och hur vi ska förvalta snarare än förbruka fanns det inte så många som tydligt kunde svara på det.

Från en företrädare hörde vi följande: ”Det finns förhoppningsvis förslag på hur vi kan lösa det”.

Det var svaret vi fick på hur man tänker sig lösa klimatfrågan. Alltså helst nån annan… gärna långt bort …

Varje steg som jag tar och varje steg du tar, för att medvetet förvalta vår gemensamma skapelse snarare än enbart förbruka, gör skillnad i längden.

Det är livsmod det!

Ninni Smedberg, diakon och diakonistrateg i Malmö pastorat

”Jag förstår inte hur han orkar gå upp på morgonen”. Så beskrev en kollega en person – vi kan kalla honom Kalle – för mig, och med det ville hon uttrycka hur ytterligt svårt Kalles liv var. Svåra händelser slag i slag, där var och en i sig hade varit tillräcklig för att fälla en människa till marken. Det är nu många år sedan, och så länge jag fick möjlighet att följa Kalle såg jag honom kämpa på men också drabbas av ännu fler svåra händelser. Idag vet jag inte var Kalle finns, men jag har anledning att tro att han fortsätter gå upp på morgonen.

Jag frågar ibland människor var de finner kraft och vila. Svaren skiftar – det är husdjuren, naturen, stunden för sig själv, relationen till en person, bönen. För någon är det alkoholen som verkar göra vardagen uthärdlig. Några svarar att ingen vila och ingen återhämtning finns i deras liv, och syret försvinner lite i rummet.

En del människor besitter förmågan att ge livsmod och inspiration till andra, och har man tur träffar man på dem. En del av deras hemlighet tror jag är att de förutom kunskap, engagemang och ren vilja att göra skillnad också står för trygghet och kontinuitet. Vi behöver alla någon som är på vår sida och som uthärdar de svarta dagarna. Påfallande ofta har också de här personerna svåra upplevelser i bagaget och vet hur fort tillvaron kan svänga.

Tilliten till livet kan snabbt försvinna, genom en drabbande händelse som kanske några skott på ett köpcenter. Tryggheten är borta. Om detta kunde hända, vad kan då mer hända? Höljet i den vardagsbubbla där vi lever våra liv har spruckit. För de allra flesta av oss lagas den där sprickan av samtal, bearbetning ensam eller med andra, och tidens läkande gång.

Det är sant att vi inte vet hur framtiden blir. ”Man får vara så modig och duktig som man kan”, som en kvinna med ett långt liv bakom sig sa till mig när livet blev svårt. Inget dumt motto. Man kan också pröva att räcka ut en hand mot någon. Och om någon sträcker en hand mot en, kan man pröva att ta den.

Men borde det inte stå något om Gud? Kära du, Gud är med i alla sammanhang.

Charlotte Lundh, diakon Hyllie kyrka

Jesus hade en förmåga att beröra och ge nytt livsmod i mötet med människor. Ett känt sådant möte, faktiskt det längsta samtalet som är bevarat i nya testamentet, är mötet med den samariska kvinnan vid Sykars brunn som man kan läsa om i Johannes evangelium 4:1-42.

Kvinnan kom till brunnen när det var som varmast och ingen annan brukade gå dit. Troligen ville kvinnan inte möta andra från byn. Vi förstår av samtalet med Jesus att hon hade trassliga relationer till män, andra i byn verkade se ner på henne för det. Dessutom var hon som samarier av en annan kultur och religiös uppfattning än judarna, så förväntningen på Jesus var att inte ha något med henne att göra. Trots allt detta blir mötet med Jesus till genombrott och liv för kvinnan. Jesus är törstig och önskar kvinnans hjälp för att kunna få upp vattnet. Något som jag tror leder in till det djupare samtalet är just att han oväntat ber henne om hjälp.

Jesus såg förbi de sociala omständigheter och teologiska hinder som skiljde dem åt och berör någonting djupare. Så tror jag det även är med oss. Jesus börjar inte med att tillrättavisa och peka på våra brister eller vår fattigdom på olika områden såsom hopplöshet, resignation eller melankoli (om man så vill: vår synd eller det att vi inte riktigt är de som Gud skapat oss att vara).

Han såg istället hur hon kunde bli någon som är med och förändrar samhälle och andra människors liv. I Jesu ögon är kvinnan sant älskad och förunderligt skapad, han ger henne en annan identitet genom att bygga upp och stärka det goda hos henne. Han hjälper henne att se hennes potential, syfte och värde. Det resulterar i att hon vågar gå tillbaka och öppet möta människor i sin by med ett glädjande budskap.

Det är så Gud ser på oss, och i detta har även vi möjlighet att efterlikna Jesus: att sprida livsmod genom att hjälpa varandra att se på oss själva genom Jesu ögon. Om budskapet ska nå fram är det viktigt att vi också vågar vara svaga och be om hjälp, det är betydande att få både ge och ta emot. Jag tror inte heller vi kan ersätta Jesus genom att bara hänvisa till religiösa eller sekulära discipliner som lösningen på vår modlöshet. Ytterst handlar det om att peka på och bjuda in till ett gudomligt möte med den som kan ge oss vår djupaste identitet. Att få vara rotad i det att vara skapad i Guds avbild och förenad med Kristus. Vår identitet påverkar hur vi tänker och vad vi värderar, vilket styr våra känslor som i sin tur leder till hur vi lever och handlar i våra liv (och tvärtom enligt kognitiv beteendeterapi). På så sätt kan en identitet rotad i att vara sedd genom Jesu ögon ge mod, liv och hopp att handla här och nu. Precis som det var för den samariska kvinnan, enligt hennes Gudagivna potential, syfte och värde.

Mattias Brandes, diakon i Västra Skrävlinge kyrka

Jag hade pinsamt dålig allmänkunskap om kristendom när jag som vuxen bestämde mig för att prova kyrkans gemenskap och ännu mindre erfarenhet av att praktisera kristen tro. Fader vår var det enda konkreta ”kristna” jag kände igen mig i under gudstjänster och andakter.

Det hör till allmänbildning att kunna Fader vår, tyckte min lågstadiefröken Berit och såg till att jag och mina klasskompisar i det lilla fiskeläget kunde bönen utantill. Idag ter det sig märkligt att tänka att min generation lärde sig kristna böner utantill i mitten av åttiotalet i svensk kommunal skola, men så var det. Då tänkte jag nog inte på vad jag rabblade. Jag ville nog mest vara duktig inför min kära fröken. Och samtidigt drar jag mig till minnes att en högtidlig stämning – som från en annan okänd värld – infann sig när hela klassen stämde in i: Fader vår, som är i himmelen. Helgat varde ditt namn. Tillkomme ditt rike. Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden. Vårt dagliga bröd giv oss idag, och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro, och inled oss icke i frestelse utan fräls oss ifrån ondo. Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet. Amen.

Under mina första trevande år i kyrkan och senare som tjänstgörande diakon har jag många gånger känt ett visst motstånd mot bönen som Jesus lärde sina lärjungar att be. Varför alltid samma bön i alla gudstjänster, mässor och andakter. Det blir långtråkigt. Var tog kreativiteten vägen? Vad menas egentligen med alla ord? Har jag verkligen förlåtit dem som bär skuld gentemot mig? Och den moderliga dimensionen av Gud, var finns hon?

En bibeltext läses, vi sjunger några Taizésånger och så kommer den: ”måstebönen”. Jag befinner mig i en aula på Högskolan Väst i Trollhättan. Det är nätverket Framtiden Bor Hos oss som arrangerar en medarbetarkonferens för förortsförsamlingar och journalisten Per Brinkemo ska alldeles strax föreläsa om klansamhällen, men först morgonandakt. Nära tvåhundra konferensdeltagare i tro reser sig upp i föreläsningssalen och stämmer gemensamt in i den senaste översättningen: Vår fader du som är himmeln. Just som bönen går mot sitt slut – Din är makten och äran i evighet. Amen – och jag är på väg att sätta mig ner överraskas jag av att rummet fylls av spansktalande unisona röster: Padre nuestro, que estás en los Cielos. När deras Amen klingat ut fortsätter kristna systrar och bröder på sina modersmål: makedonska, arabiska, amharinja, ryska och sist våra finsktalande vänner. Jag förstår inte vad de säger och ändå förstår jag allt. Tårar rinner ner längs mina kinder och jag hindrar dem inte.

Gemenskapen i denna mångfald av människor gör mig alldeles varm i hjärtat. Och enheten i Kristus skapar en tillhörighet till människor jag knappast känner. Det eviga tjatandet som ibland irriterar och ovissheten på frågor utan svar får numera samexistera med min nya berikande erfarenhet av Vår Fader. Språkförvirringen som vi läser om vid Babels torn känns mer fjärran än någonsin. Pingstdagen är redan här! Jesus lärde sina lärjungar att be. Fröken Berit lärde mig att be en bön som förenar mig med människor från världens alla hörn.

Ebba Älverbrandt, diakon i Fosie kyrka

Nu när kriget åter kommit till Europa, gör människor det som är naturligt – delar med sig. Förnödenheter samlas in, människor erbjuder att öppna sina hem, idrottsstjärnor och kulturarbetare tar ställning och hjälporganisationer gör akuta insamlingar. Människor vill hjälpa till, vill dela med sig av sitt överflöd.

Det är gott, men för att få hållbara och långsiktiga insatser krävs en upprustning i välfärdssamhället där strukturer och självklarheter styr människors rätt till värdiga liv- inte den andres vilja att för stunden dela med sig av ett överflöd. Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt. (2 Kor 8:13–14)

Bland de tidiga kristna fanns något som kallades Jerusalemskollekt. Det var ett sätt att dela med sig för att nå en jämnvikt. Överflöd på ett håll skulle täcka underskott i en annan del. För precis då som nu, så vill människor dela med sig.

Den 20 mars är dag och natt lika långa och dagen har i kyrkliga sammanhang fått namnet Dela-lika dagen. En dag som kyrkan valt för att uppmärksamma behovet av att dela med sig och att försöka nå en jämnvikt i resurser och makt, globalt som lokalt.

Som diakoner träffar vi många med alldeles för lite makt i sina liv och med få eller obefintliga ekonomiska resurser. Vi träffar också många som vill hjälpa till. Under flyktingvågor, svältkatastrofer, klimatkatastrofer kommer volontärer som vill hjälpa till. Under pandemin var initiativen flera för att hjälpa personer i riskgrupper att exempelvis handla. Nu ser vi det igen- den där viljan att hjälpa till och nå en jämnare balans. Att dela med sig. Som människor är vi beroende av varandra, ingen kan överleva isolerad utan ett sammanhang. Därför är det egentligen helt naturligt att vi ibland behöver avstå till förmån för någon annan och ibland ta emot stöd från någon annan. Ibland ger man och ibland får man.

Samtidigt ser vi en strukturell ojämlikhet. De senaste åren har utvecklingen gått i fel riktning. Den ekonomiska ojämlikheten globalt blir allt större i takt med att konflikterna blivit fler. I Sverige ser vi, hur vi inom den ideella sektorn behöver gå in mer och mer för att försöka minska ojämlikheten. Ett konkret exempel är värmestugorna i Malmö. När staden inte lyckats se till att människor har tak över huvudet har den ideella sektorn fått täcka upp.

Ett annat exempel är hur EBO-lagstiftningen slagit mot enskilda asylsökande. När släktingarna bor i fel del av Malmö får de inte någon ekonomisk hjälp från Migrationsverket. En ekonomisk hjälp, som om asylsökande får den, inte har höjts sedan 1994. Asylsökande klarar sig idag inte utan allmosor från släkt, vänner eller hjälporganisationer. Vi ser också en åtstramning av hjälpen till papperslösa. Avslagen för hjälp till livsmedel från socialtjänsten är långt vanligare än bifallen. Till kyrkan söker sig därför personer som saknar pengar till mat, mediciner och som inte vet var de ska sova för natten.

Ett samhälle mår inte bättre än dess mest utsatta. En kedja är inte starkare än dess svagaste länk. Därför behövs en upprustning i välfärdssamhället där strukturer och självklarheter styr människors rätt till värdiga liv- inte den andres vilja att för stunden dela med sig av ett överflöd.

Britta Abotsi, diakon
Ninni Smedberg, diakonistrateg och arbetsledande diakon
Svenska kyrkan Malmö

På väg till jobbet i morgontrafiken. Stannar för ett rödljus, en mamma med ett barn i sittvagn väntar vid övergångsstället. Barnet är kanske omkring året, har en orange jacka. Barnvagnsekipaget får grön gubbe och mamman börjar gå, och en kvinna med en hund i koppel går förbi dem. En irländsk setter, vad det ser ut som.

Barnet ser hunden, följer den med blicken. Tittar på sin mamma, de byter en blick i samförstånd, ler. Barnet tittar på hunden igen, tills den och dess matte viker av åt ett annat håll.

Att få bevittna detta gjorde hela min dag. Barnet Såg En Hund, mamman bekräftade barnet, de delade en upplevelse.

Tänker på hur ofta jag ser utan att se. För att jag hade tankarna någon annanstans, eller trodde att jag redan visste vad jag skulle få se. Eller bara var trött, disträ.

Tänker på vad det är att ha syn men vända bort blicken. Att välja att skärma av, se åt ett annat håll, dra sig undan. Hur det känns att prata med någon som inte ser mig i ögonen. Att hälsa på någon som tittar åt ett annat håll, hur konstigt??

Jag får besök av en ung man. Han är från Afghanistan och under vårt samtal fastnar hans blick på biblarna i bokhyllan bakom mig. Ett par är från 1800-talet och jag lyfter ner dem. Han bläddrar fascinerat och vördnadsfullt, försöker läsa frakturstilen. Vi tittar på biblarna på dari, på arabiska. Han kan läsa i dem medan jag är helt utanför. Vi ser samma saker men har helt olika möjligheter att förstå.

Tänker på vad det är att se. Att ta in, att tolka, att sätta ord på – om det går. Hur kunskap påverkar det man ser, om det är obegripliga tecken eller blir en mening. Att öppna sig för upplevelsen, vilken den nu blir. Inga garantier finns.

Tänker på att våren sköljer mina ögon rena från damm och skräp. Allt som spirar, slår ut, savar, gör att jag på nytt ser det fantastiska livet. Under ytan händer det som inte syns, tills det plötsligt syns.

Tänker att Gud är Seendets Gud, som ser både det som är fördolt och det som jag ser. Som ser mig.

Charlotte Lundh, diakon i Hyllie kyrka

”Jag brukar sätta på psalmer och lyssna på. Då hörs bomberna mindre”, säger Najwa och knappt hinner hon avsluta meningen innan det hörs något dovt, mörkt ljud.

”Ja, där kom det igen. Bomberna” säger hon.

Hon är i Gaza. Jag i Malmö. Det är den 11 maj och medierapporteringen dagen innan har varit intensiv från Israel/Palestina. Bomber, protester, husdemoleringar, raketer, döda.

Som så många gånger tidigare då det varit oroligt i området, ringer jag henne. Najwa som jag kallar min palestinska mamma. Najwa som kallar mig sin extra dotter. Hon börjar alltid med att prisa Gud för att de mår bra. Sedan berättar hon om situationen, hur hon inte kunnat sova på natten på grund av flygplanen och bomberna.

Det är som jag har hört det förut. Och det har jag. Många gånger har jag fått höra från henne om bomber, flygplan som flyger så lågt att fönstren skallrar och går sönder, de ständiga elavbrotten som gör att hon ofta är uppe på natten för att tvätta eller laga mat och hur svårt det är i dagens Gaza för hennes medelålders söner att hitta ett arbete trots att de har långa utbildningar.

Under ett av mina besök i början av 2000-talet var det oroligt i Gaza och vi hörde flygplanens höga ljud när de flög lågt över bebyggelsen. Najwa och hennes man tyckte att den säkraste platsen var att jag fick sova mellan dem. Mina kära palestinska föräldrar.

Det finns inget skydd i trångbodda Gaza. När bomberna skjuts ner över husen så är det oftast människor i byggnaderna. Människor som dör.

Vi har känt varandra länge, Najwa och jag. Det var 1999 som hon och hennes man lät mig bo i deras hem ett halvår då jag var ungdomsstipendiat för Lutherhjälpen och Svenska kyrkans Mission. Jag blev en del av deras familj och sedan dess har vi hållit kontakten.

Det första jag fick höra när jag kom till Gaza för över 20 år sedan är att Gaza är världens största fängelse. Och ja, det är nog det och har varit under en lång tid. Ett fängelse där en massa tortyrmetoder används. Det upprepar sig om och om igen. Bomber, protester, husdemoleringar, raketer, döda.

Sedan följde det ofta av ett ordspråk på arabiska som lyder ungefär ” tränger du in en katt i ett hörn så river den till slut”.  Och så är det nog, Och det upprepar sig. Bomber, protester, husdemolieringar, raketer, döda.

Vi blandar samtalet om den rådande situationen med pandemin och minnen från förr. Hon berättar om sina syskon, de som lever och de som har dött. Jag berättar om min familj och hur coronan påverkat oss här.

”Men menar du att ni bara får vara åtta personer på gudstjänst. Det går ju inte”, säger hon förvånat. ”Här i Gaza är i alla fall kyrkorna öppna. Och det är mycket folk”, säger hon med en viss stolthet i rösten.

Inombords ler jag och minns den lilla ortodoxa kyrkan jag brukade gå med henne till. Det brukade vara fullsatt. Även om Gazas kristna procentuellt är väldigt få så finns de kvar här och deras historia sträcker sig så långt tillbaka som till 300-talet då det första klostret byggdes där.

”jag ber att Gud ska skydda er”, säger hon sedan om och om igen.

Och jag lovar att göra detsamma.  Sedan avslutar vi samtalet. Förvissna om att vi har varandra, om än på långt avstånd så nära varandra i vår gemensamma bön för mänskligheten och freden.

En dryg vecka senare den 21 maj, blir det vapenvila. En skör sådan men en vapenvila. I skrivandet stund sägs det att 240 personer dödats i Gaza. 240 personer för mycket. 240 personer som är någon annans söner, döttrar, mammor och pappor.

Bomber, protester, husdemoloeringar, raketer, döda.

Kyrie Eleison.

ACT Svenska kyrkan hjälper till i Gaza. Läs mer på: https://www.svenskakyrkan.se/act

Britta Abotsi, diakon i Fosie kyrka

Smärtan är påtaglig- den som diskbråcket ger honom, den som hans livstrauman med mördade föräldrar ger honom, den som ovissheten och hemlösheten ger honom. Hans ögon skriker ut sorgen och smärtan. 

Alla spelar fotboll med mig, säger han, fram och tillbaka. Ingen kan hjälpa mig.

Jag vill så gärna hjälpa, trösta och ge hopp. Men hur ger man det till en person som har fått hoppet strypt gång på gång i tio år.

Som ung tonåring i våldsdrabbade Afghanistan mördades hans far. Rädslan var stor att också han som enda son skulle utsättas. Han flydde och kom till ett Sverige som först öppnade armarna för det barn han var, men sedan stängde dem.

Brist på bevis och papper var en anledning. Brist på humanitet en ännu större.

Nu har det gått tio år. Under de tio åren, de där från tonåring till ung vuxen- de åren som för många betyder studier, första jobbet, egna lägenheten och en start på vuxenlivet har för honom varit en daglig kamp för att överleva i ett Sverige som stängt allt för honom. Han kämpar dag för dag att ha någonstans att bo, att ha något att äta och att försöka våga tro att detta någon gång ska ta slut.

Han drömmer om att bli polis. Han vill hjälpa människor och vill vara en del av ett demokratiskt samhälle där polisen är till för att hjälpa människor- inte vara en del av ett förtryckande samhällssystem. Han vill ha lugn.

Jag vill så gärna säga till honom att det kommer att lösa sig. Men det kan jag inte.

Jag kan försöka hjälpa honom med samtalsstöd, psykologkontakter, läkarkontakter för ryggproblemen och hans starka psykiska ohälsa. Jag kan försöka hjälpa honom med kläder, mat och kanske någonstans att bo tillfälligt. Det finns folk som vill hjälpa- ideella organisationer, kyrkan, läkare och psykologer, privatpersoner.

Men vad vi än gör så förändras inte det faktum att han inte är välkommen här- att han som idag inte har någon förälder i livet och en syster som han inte vet var hon finns eller lever, ska tillbaka till ett land som är drabbat av våld och som han inte har någon framtid i eller längre några band till.

Mediciner, samtal, mat, kläder hjälper bara för stunden. Det han behöver är ett uppehållstillstånd så att fotbollsmatchen mellan olika instanser som försöker hjälpa för stunden, kan blåsas av och han kan påbörja ett liv. Ett liv där han med sin noggrannhet, drivkraft och vilja kan börja studera och bli den där polisen som vi behöver i detta land. Så att han kan vara med och bygga detta samhälle. Så att hoppet inte blir tomma ord utan visar att förändring är möjlig.

Det är svårt att ge hopp men jag slutar inte hoppas- på ett Sverige som kan bli humanare, som kan ge fristad åt dem behöver skydd. Hur långt borta det än känns just nu så vill jag tro att dagens hårda utlänningslag kommer att förändras så att han liksom så många andra slutar vara papperslösa unga män utan hopp- till att bli en del av vårt samhälle och framtiden.

Jag kan inte säga att det löser sig men jag kan inte heller sluta hoppas. Hur mörkt det än ser ut nu med dagens utlänningspolitik så kan ingen ta ifrån oss hoppet.

Britta Abotsi, diakon i Fosie kyrka