februari 2021

Vi sitter i samma båt…. eller?

Sitter vi alla i samma båt under denna pandemi? Nej, vi gör nog inte det, konstaterar diakon Aina Hagström som här skriver om förluster av älskade, att försöka hålla ut och att våga tro på ljuset och en nalkande vår.


I förmiddags svarade jag på ett mejl från en före detta arbetskamrat och avslutade lite klämkäckt med ”ja, vi sitter alla i samma båt” och syftade då på begränsningar i möjligheter att träffas och att utföra arbetsuppgifter i form av gruppverksamhet och samlingar och allt annat som pandemin medfört för oss alla.  Men… nej vi sitter nog inte i samma båt, inte riktigt i alla fall, för i vissa delar av båten gungar det betydligt mer än i andra. Ja, det till och med stormar emellanåt.

FOTO: Aina Hagström

Under eftermiddagen fick jag förtroendet att vara en aktivt lyssnande part i ett samtal.  Efter min lite ursäktande inledning med att ”vi har de flesta samtal i telefon just nu” responderade den andre med ”JA, det är klokt, speciellt utifrån det som jag skall berätta” Jag fick sedan ta del av en gripande berättelse om en älskad förälder som förlorats i detta märkliga virus som lamslagit världen på så många sätt. En älskad förälder som flyttats mellan sjukhus i olika städer på grund av platsbrist och prioriteringar och haft en kampfylld Iva-vistelse.  Den nära anhörige hade gjort allt för att förmedla information och att tala för den som i denna situation inte hade någon egen röst. En älskad person som trots kamp ändå lämnat jordelivet och därmed också ett stort tomrum för de närstående. Ett tomrum fyllt med svåra känslor och tankar kring att den älskade föräldern till stor del fick kämpa sjukdomskampen i ensamhet.  

Håll ut och håll avstånd!  Med stor respekt för alla – och jag vet att det är många- som är riktigt uttråkade och som börjar tycka att pandemin är allvarligt tärande. Ljuset är på väg, rent fysiskt i form av att dagarna blir längre och varmare och det blir lättare att umgås utomhus, men också i form av vaccinet som distribueras ut allteftersom. I S:t Andreas kyrka blickar vi nu framåt. Vi ser framemot att renoveringen av församlingssal, trappa och nedre plan snart skall vara klart. Vi delar tankar med varandra om inredning och hur det kan komma att bli och hur roligt det skall bli när vi åter kan fylla lokalerna med liv, sång och gemenskap. 

Aina Hagström, diakon i S:t Andreas kyrka

”En utsatthet som ingen kan blunda för”

Lossa orättfärdiga bojor, befria de förtryckta, dela ditt bröd med den hungrige och ge hemlösa husrum. Det uppmanar Jesaja oss till i fastan. Värmestugorna i Malmö är ett arbete som gör precis det profeten säger; Ger bröd och en plats att få värme och vila under de kallaste månaderna om året. Diakon Ninni Smedberg som är med och organiserar värmestugorna för tredje säsongen skriver om organisationen, utmaningarna och det konkreta arbetet.


Först lite fakta…

Det är tredje säsongen som jag är med och ansvarar för Värmestugorna i Malmö. Vi har två stycken, en för unga där Fryshuset är huvudansvariga och en för vuxna där Skåne Stadsmission är huvudansvariga. Huvudansvaret består i att dessa båda organisationer står som arbetsgivare och därmed de som undertecknat det formella IOP (Idéburet Offentligt Partnerskap) med Malmö stad. Vi övriga organisationer dvs Malmö pastorat och Röda korset (Malmökretsen) omnämns i det formella avtalet och har ett särskilt avtal gentemot Fryshuset och Skåne Stadsmission. Det innebär att vi delar ansvaret med att driva dessa båda värmestugor. Vi har en gemensam styrgrupp som träffas varje fredag (i stort sett året runt) och har gjort så nu i drygt två år. Denna särskilda säsong med Corona som komplicerat det lite vad gäller antalet inom värmestugorna så finns också Skåne stadsmissions sjuksköterska med likaväl som tre ansvariga från socialtjänsten Malmö stad (boendeansvarig, ansvarig för sociala jouren och omsorgsansvarig).

I år har vi i stort sett fått samma ekonomiska medel från Malmö stad som förra säsongen, vilket då i realiteten innebär en sänkning. Som vanligt då lägger vi de resurser vi kan bidra med från de olika organisationerna i en gemensam pott och använder detta på bästa sätt. I år kunde vi från pastoratet gå in med extra medel som vi ansökt om från nationella nivån. Detta har använts till allt från kaffemaskiner till kaffe/te, socker, mjölkpulver, filtar, strumpor etc.

Vi har rekryterat sex personer i varje värmestuga för nattjänstgöringen, en samordnare/värmestuga samt en volontärsamordnare/värmestuga. Alltså totalt 16 personer som är anställda för denna verksamhet på säsongsbasis (december – sista mars).

Så det var de formella delarna, så nu vet du hur vi är organiserade.

Sedan lite känslor i samband med denna verksamhet

Det är jobbigt att detta ens ska behöva finnas.

Det är jobbigt att vi fick ägna ett helt år till att enbart övertyga Malmö stad om att detta låg i deras intresse också (alltså också ett ekonomiskt ansvar).

Det är jobbigt att se att de som vi möter inom värmestugorna återkommer från år till år och vissa (särskilt ont gör det med de unga) är i sämre skick än förra säsongen.

Det är jobbigt att inse att en pandemi (med restriktioner, stanna ”hemma”, tvätta händerna, stängd arbetsmarknad) slår extra hårt mot en grupp som redan befinner sig i utsatthet.

Det var jobbigt när vi fick argumentera länge beträffande vad vi skulle göra om någon kom till värmestugan med ”symtom” alt utvecklade symtom under natten och vi inte godtog resonemanget att då är det gatan som gäller …

Dock …

känns det bra att kunna erbjuda varm mat varje kväll på båda värmestugorna också till personer som behöver just enbart detta (för de sover nån annanstans…), någonstans att gå till för att få mat men även lite social samvaro.

Det känns bra att veta att alla som kommer till värmestugorna blir bemötta med värdighet och respekt (sedan finns det tillfällen då man måste stänga av personer pga att man inte följer gemensamma regler ex inget drogintag inne på värmestugan). 

Det känns bra att veta att flera av våra gäster på värmestugorna får hjälp att komma vidare, ibland till ett boende, ibland till ett behandlingshem, ibland bara till den första kontakten med socialtjänsten.

Framförallt känns det oerhört bra att Skåne stadsmission, Röda korset, Fryshuset och Malmö pastorat är verkligen ett VI i detta arbete med en utsatthet som ingen kan blunda för. Inte ens Malmö stad.

Ninni Smedberg, arbetsledande diakon i S:t Pauli kyrka

Se Röda korsets film om värmestugan:

https://www.facebook.com/rodakorsetmalmo/videos/836075770287599

Att vara ett obarmhärtigt ljus

Obarmhärtigt skarpa solstrålar. Avslöjande. Återkommande. Diakon Sara Eriksson skriver om vårvintersolen och vad diakoni handlar om.


Vårvintersolens strålar tränger in genom smutsiga fönster. Obarmhärtigt letar de sig in och formar varje dammtuss till berg av damm alltmedan fläckarna framträder i en dalmatiner fläckad fond. Skärpan i ljuset lämnar inget i skymundan. Likadant varje år. Vårvintersolens med dess skärpa; avslöjar, belyser och påtalar.

FOTO: Sara Eriksson

Vårvintersolen kommer med nytt liv! Orden om ljus i mörker blir konkreta genom dagsljuset som tydligt tränger undan nattens mörker bit för bit. Solen väcker och ger kraft till liv. Knoppar som tränger sig upp genom jorden. Våren visar vägen. Gud gör allting nytt.

Ljuset- det obarmhärtiga och det livgivande!

Är det inte precis det diakoni handlar om?

Diakoni som kommer med Guds kraft väcker liv hos den enskilde, i gemenskapen, i strukturen.

Diakoni- de obarmhärtigt skarpa solstrålarna som inte lämnar något i skuggan. Återkommer, avslöjar, belyser och påtalar. Våren visar vägen, att Gud gör allting nytt.

Diakonens essens, livets tjänst. Låta ljus-orden blir konkreta och tränga undan mörker bit för bit. Låta orden blända. Väcka liv. Vara obarmhärtigt ljus. Allt för livets skull. Våren visar vägen. Gud gör allting nytt!

Sara Eriksson, diakon i Husie kyrka

En riktig förmån: Bön på arbetstid

Det finns många anledningar att arbeta i kyrkan, kanske är bönen en av dem. Diakonkandidat Anna-Lotta Hirvonen Nyström skriver om den coolaste förmånen hon kan tänka sig- att få be på arbetstid.


”Varför?”

Kompisens spontana och raka fråga när hen fick höra om planerna på att lämna ett helt annat jobb och yrke för att bli diakon var full av undran.

Svaret skulle givetvis kunna bestå av en mängd olika saker – som viljan att få möta och hjälpa alla slags människor i alla slags lägen, att göra något som känns meningsfullt, att följa en gammal dröm och pröva en kallelse eller förmånen att få vara en kyrkans medarbetare, till exempel.

FOTO: Johannes Frandsen/ikon

Men efter snart två praktikperioder i olika församlingar är det här med bön på arbetstid fortfarande något rätt oerhört. Att tillsammans med kollegor och gäster sitta ner för en middagsbön, att gemensamt stämma in i böners och psalmers bärande ord, att ensam tända ett ljus med en bön för någon som finns i tankarna just då eller att ta emot nattvard en vardagsmorgon, och att göra det på jobbet.

Trots att svaret ”bön på arbetstid” kanske skulle ha lett till en frågande blick från den där kompisen, som själv inte jobbar i kyrkan, så har det för egen del blivit uppenbart att bön på arbetstid är en av de coolaste förmåner som jag kommer att ha i min kommande tjänst.

Så nästa gång kanske svaret får bli just så här ärligt och rakt: Det är inget annat än fantastiskt att få be på jobbet och att till och med få lön för det.

Anna-Lotta Hirvonen Nyström,
diakonkandidat och församlingsassistent