Sitter vi alla i samma båt under denna pandemi? Nej, vi gör nog inte det, konstaterar diakon Aina Hagström som här skriver om förluster av älskade, att försöka hålla ut och att våga tro på ljuset och en nalkande vår.
I förmiddags svarade jag på ett mejl från en före detta arbetskamrat och avslutade lite klämkäckt med ”ja, vi sitter alla i samma båt” och syftade då på begränsningar i möjligheter att träffas och att utföra arbetsuppgifter i form av gruppverksamhet och samlingar och allt annat som pandemin medfört för oss alla. Men… nej vi sitter nog inte i samma båt, inte riktigt i alla fall, för i vissa delar av båten gungar det betydligt mer än i andra. Ja, det till och med stormar emellanåt.
Under eftermiddagen fick jag förtroendet att vara en aktivt lyssnande part i ett samtal. Efter min lite ursäktande inledning med att ”vi har de flesta samtal i telefon just nu” responderade den andre med ”JA, det är klokt, speciellt utifrån det som jag skall berätta” Jag fick sedan ta del av en gripande berättelse om en älskad förälder som förlorats i detta märkliga virus som lamslagit världen på så många sätt. En älskad förälder som flyttats mellan sjukhus i olika städer på grund av platsbrist och prioriteringar och haft en kampfylld Iva-vistelse. Den nära anhörige hade gjort allt för att förmedla information och att tala för den som i denna situation inte hade någon egen röst. En älskad person som trots kamp ändå lämnat jordelivet och därmed också ett stort tomrum för de närstående. Ett tomrum fyllt med svåra känslor och tankar kring att den älskade föräldern till stor del fick kämpa sjukdomskampen i ensamhet.
Håll ut och håll avstånd! Med stor respekt för alla – och jag vet att det är många- som är riktigt uttråkade och som börjar tycka att pandemin är allvarligt tärande. Ljuset är på väg, rent fysiskt i form av att dagarna blir längre och varmare och det blir lättare att umgås utomhus, men också i form av vaccinet som distribueras ut allteftersom. I S:t Andreas kyrka blickar vi nu framåt. Vi ser framemot att renoveringen av församlingssal, trappa och nedre plan snart skall vara klart. Vi delar tankar med varandra om inredning och hur det kan komma att bli och hur roligt det skall bli när vi åter kan fylla lokalerna med liv, sång och gemenskap.
Aina Hagström, diakon i S:t Andreas kyrka