Jag hade pinsamt dålig allmänkunskap om kristendom när jag som vuxen bestämde mig för att prova kyrkans gemenskap och ännu mindre erfarenhet av att praktisera kristen tro. Fader vår var det enda konkreta ”kristna” jag kände igen mig i under gudstjänster och andakter.

Det hör till allmänbildning att kunna Fader vår, tyckte min lågstadiefröken Berit och såg till att jag och mina klasskompisar i det lilla fiskeläget kunde bönen utantill. Idag ter det sig märkligt att tänka att min generation lärde sig kristna böner utantill i mitten av åttiotalet i svensk kommunal skola, men så var det. Då tänkte jag nog inte på vad jag rabblade. Jag ville nog mest vara duktig inför min kära fröken. Och samtidigt drar jag mig till minnes att en högtidlig stämning – som från en annan okänd värld – infann sig när hela klassen stämde in i: Fader vår, som är i himmelen. Helgat varde ditt namn. Tillkomme ditt rike. Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden. Vårt dagliga bröd giv oss idag, och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro, och inled oss icke i frestelse utan fräls oss ifrån ondo. Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet. Amen.

Under mina första trevande år i kyrkan och senare som tjänstgörande diakon har jag många gånger känt ett visst motstånd mot bönen som Jesus lärde sina lärjungar att be. Varför alltid samma bön i alla gudstjänster, mässor och andakter. Det blir långtråkigt. Var tog kreativiteten vägen? Vad menas egentligen med alla ord? Har jag verkligen förlåtit dem som bär skuld gentemot mig? Och den moderliga dimensionen av Gud, var finns hon?

En bibeltext läses, vi sjunger några Taizésånger och så kommer den: ”måstebönen”. Jag befinner mig i en aula på Högskolan Väst i Trollhättan. Det är nätverket Framtiden Bor Hos oss som arrangerar en medarbetarkonferens för förortsförsamlingar och journalisten Per Brinkemo ska alldeles strax föreläsa om klansamhällen, men först morgonandakt. Nära tvåhundra konferensdeltagare i tro reser sig upp i föreläsningssalen och stämmer gemensamt in i den senaste översättningen: Vår fader du som är himmeln. Just som bönen går mot sitt slut – Din är makten och äran i evighet. Amen – och jag är på väg att sätta mig ner överraskas jag av att rummet fylls av spansktalande unisona röster: Padre nuestro, que estás en los Cielos. När deras Amen klingat ut fortsätter kristna systrar och bröder på sina modersmål: makedonska, arabiska, amharinja, ryska och sist våra finsktalande vänner. Jag förstår inte vad de säger och ändå förstår jag allt. Tårar rinner ner längs mina kinder och jag hindrar dem inte.

Gemenskapen i denna mångfald av människor gör mig alldeles varm i hjärtat. Och enheten i Kristus skapar en tillhörighet till människor jag knappast känner. Det eviga tjatandet som ibland irriterar och ovissheten på frågor utan svar får numera samexistera med min nya berikande erfarenhet av Vår Fader. Språkförvirringen som vi läser om vid Babels torn känns mer fjärran än någonsin. Pingstdagen är redan här! Jesus lärde sina lärjungar att be. Fröken Berit lärde mig att be en bön som förenar mig med människor från världens alla hörn.

Ebba Älverbrandt, diakon i Fosie kyrka