Livsmod, mod att leva. Vad är det som ger oss kraft och mod att leva?

Ordet hopp ligger nära ordet livsmod. Härförleden när jag körde bil, lyssnade jag – som jag oftast gör när jag kör bil- på P1. Det var programmet ”Människor och tro” och temat var, ”Var hittar du hoppet i en hopplös tid?” Människor fick ringa in och berätta vad som gett dem hopp.  Flera uttryckte att vi behöver varandra och att vi behöver prata med varandra om viktiga saker. Någon uttryckte att naturen ger hopp, en annan att hunden var viktig. En av samtalsledarna i programmet berättade att han brukar säga till sina studenter att ”det är egentligen bara två saker som gör livet meningsfullt; att engagera sig i viktiga saker och att engagera sig i långsiktiga relationer.”

 Engagemang är betydelsefullt ur många aspekter och dessutom har det bieffekten av att vara meningsskapande. Vi kan dock hamna i situationer där vi varken har ork, kraft eller möjlighet att engagera oss i något som är viktigt. Men att leva i samhörighet och gemenskap med andra människor är ett behov som jag tror att vi alla har.

Alldeles nyligen pratade jag med en person i telefon som sa att telefonen ekat tomt hela sommaren och besöken i hemmet endast varit de som gjorts av hemtjänsten. En av många som uttryckt sin känsla av ensamhet.  Inom diakon pratar vi ibland om att vara ett ”vikarierande hopp”. Att kunna vara i hoppet, för och tillsammans med en annan människa som just då inte upplever något eget hopp.

Vi behöver varandra och vi behöver sammanhang.  Så självklart och så enkelt, men ändå ibland så svårt. Inom kyrkans diakonala sammanhang har vi olika gemenskaper att inbjuda till. Vi behöver många och olika typer av mötesplatser för människor.  

Olle Carlsson, präst och grundare av ideella föreningen Kontempel, skriver i sin senaste bok, ”Om tröst, hopp och livsmod”, att ”tröst är detsamma som att inge styrka, hopp och livsmod.” Vidare skriver han att ”Tröst är balsam för själen men för att inse vårt behov av tröst behöver vi vara så modiga att vi vågar kännas vid vår svaghet.”

 För sådär tjugo år sedan skrev Mikael Wiehe låten ”En sång om modet”. En sång som sjungits i många sammanhang. Tack för den! Vi behöver många ”sånger” om modet, både i text, musik, aktiva handlingar och uttryckt i medmänsklighet. I allt omsluts vi med Jesuorden:

”…och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.”   Matt 28:20

Aina Hagström, diakon i S:t Andreas kyrka

Mycket verkar gå åt pipsvängen just nu … extremväder med torka alternativt översvämningar och väldigt väldigt varmt, ett krig som på olika sätt påverkar oss alla (fler flyktingar, högre elpriser, högre pris på bränsle, matpriser, räntor upp osv), djurarter dör ut, skogar/områden brinner (t o m surströmmingen är hotad).

Är det naturens och skapelsen sätt att säga ifrån? Men tar någon detta på allvar? Berör det verkligen mig? Kan jag ens påverka denna utveckling? Det är lätt att känna maktlöshet, hamna i känslor av missmod.

Vi ska gemensamt förvalta vår skapelse, den enda skapelsen vi har och lever i. Men vi förbrukar i allt snabbare takt så att våra gemensamma resurser är på väg att ta slut. Hur ska det se ut för våra barn och barnbarn? Har jag och du nåt ansvar?

Det är lätt att hamna i missmodet och känslan av maktlöshet, att det inte räcker det jag kan bidra med. Men det är ju just det som det gör.

Under temat Diakonifokus ska vi lyfta ”Livsmod” och hur det kan se ut på olika sätt.

För mig handlar livsmod om att också känna att jag är med och bidrar, så gott jag kan, så att vi hanterar det skapade som det gemensamma. Skapelsen som ska förvaltas inte bara förbrukas.

Varje steg i rätt riktning gör skillnad, även om du just nu inte ser det. Det är ett långsiktigt arbete och ingen kvickfix som nån annan ska göra. Det jag handlar idag, hur jag reser idag, det jag prioriterar idag – det påverkar hur det ser ut imorgon.

Vi har i Sverige en hög standard idag så tänk om vi också kunde bestämma oss för att det är tillräckligt bra. Jag har det tillräckligt bra och kan förmodligen också sänka min standard utan att må särskilt dåligt av det. Men man vinner nog inga val på att meddela att vi ska sänka vår standard, att vi ska vara mer varsamma om skapelsen och förvalta, tänka mer på helheten än enbart min egen individuella vinning och höjd standard. Eller vad tror du?

Vi var några diakoner som besökte valstugorna nu inför valet och ställde fyra frågor som berör områden där vi inom det diakonala arbetet ser brister. Fattigdom, Integration, Psykisk ohälsa, Miljö/skapelsen.

När det gällde frågor omkring miljö och hur vi ska förvalta snarare än förbruka fanns det inte så många som tydligt kunde svara på det.

Från en företrädare hörde vi följande: ”Det finns förhoppningsvis förslag på hur vi kan lösa det”.

Det var svaret vi fick på hur man tänker sig lösa klimatfrågan. Alltså helst nån annan… gärna långt bort …

Varje steg som jag tar och varje steg du tar, för att medvetet förvalta vår gemensamma skapelse snarare än enbart förbruka, gör skillnad i längden.

Det är livsmod det!

Ninni Smedberg, diakon och diakonistrateg i Malmö pastorat

”Jag förstår inte hur han orkar gå upp på morgonen”. Så beskrev en kollega en person – vi kan kalla honom Kalle – för mig, och med det ville hon uttrycka hur ytterligt svårt Kalles liv var. Svåra händelser slag i slag, där var och en i sig hade varit tillräcklig för att fälla en människa till marken. Det är nu många år sedan, och så länge jag fick möjlighet att följa Kalle såg jag honom kämpa på men också drabbas av ännu fler svåra händelser. Idag vet jag inte var Kalle finns, men jag har anledning att tro att han fortsätter gå upp på morgonen.

Jag frågar ibland människor var de finner kraft och vila. Svaren skiftar – det är husdjuren, naturen, stunden för sig själv, relationen till en person, bönen. För någon är det alkoholen som verkar göra vardagen uthärdlig. Några svarar att ingen vila och ingen återhämtning finns i deras liv, och syret försvinner lite i rummet.

En del människor besitter förmågan att ge livsmod och inspiration till andra, och har man tur träffar man på dem. En del av deras hemlighet tror jag är att de förutom kunskap, engagemang och ren vilja att göra skillnad också står för trygghet och kontinuitet. Vi behöver alla någon som är på vår sida och som uthärdar de svarta dagarna. Påfallande ofta har också de här personerna svåra upplevelser i bagaget och vet hur fort tillvaron kan svänga.

Tilliten till livet kan snabbt försvinna, genom en drabbande händelse som kanske några skott på ett köpcenter. Tryggheten är borta. Om detta kunde hända, vad kan då mer hända? Höljet i den vardagsbubbla där vi lever våra liv har spruckit. För de allra flesta av oss lagas den där sprickan av samtal, bearbetning ensam eller med andra, och tidens läkande gång.

Det är sant att vi inte vet hur framtiden blir. ”Man får vara så modig och duktig som man kan”, som en kvinna med ett långt liv bakom sig sa till mig när livet blev svårt. Inget dumt motto. Man kan också pröva att räcka ut en hand mot någon. Och om någon sträcker en hand mot en, kan man pröva att ta den.

Men borde det inte stå något om Gud? Kära du, Gud är med i alla sammanhang.

Charlotte Lundh, diakon Hyllie kyrka