Om att tända medmänsklighetens ljus i vardagens möten. Vid soppskålen, på gatan och på bussen delas oro, hopp och tro. En tacksamhet över att få vandra den diakonala vägen.
Det sorlar hemtrevligt i bakgrunden där jag njuter av soppan som värmer gott. En dörr långt borta slår igen med ett dån och mannen framför mig tittar oroligt upp mot ljudet och flackar med blicken medan han tar sig för bröstkorgen. Jag söker hans blick, ser hur andningen ökar och hans axlar spänns. När det inte kommer något mer ljud sänks de successivt och han pressar fram ett leende mot mig och berättar för mig om bombningarna i sitt hemland som pågår just nu medan vi äter soppa. Om de nära och kära som kanske dödas eller skadas i detta ögonblick. Jag sväljer soppan på min sked och ber; Kyrie Eleison!
Till soppan kom jag från ett samtal med en guds avbild, som vi kan ge namnet Anna. Anna delar inte samma världsbild med andra om varför hon lever på gatan. Hon delar med mig att hon samtalat med en myndighet om sin situation. Anna ger sällan uttryck för känslor men idag skönjer jag en besvikelse utan ord i hennes ansikte och känslan av misslyckande. Jag ser de slitna stödstrumporna som skavts sönder av allt vandrande nattetid i staden. Jag frågar henne om det finns ett annan väg i denna svåra situation. Anna blir tyst och säger sedan halvt på skämt och halvt på allvar att de troende kan ställa sig vid klagomuren men hon har ingen sådan mur. Jag ler. Jag blir glad av att min tro påtalas och vi pratar om den en stund. Det blir ett hastigt uppbrott och på vägen från platsen passerar jag väktare. Jag undrar om de låter Anna vara ifred eller om de kör bort henne. Veckan därpå hittar jag inte Anna där vi brukar ses. Jag ber; Kyrie Eleison!
På väg till kontoret möter jag en av församlingens ideella på en grön buss. Vi delar liv, hur lika olika barn och föräldrar kan formas. Medan vi pratar hälsar hon på de som kommer på bussen. Hon känner till de flesta som kliver på denna tur och jag får tillfälle att göra nya bekantskaper. Väl framme i församlingens byggnader hinner jag haffa husmor och berätta om det överblivna från förra veckans grillning. Medan jag visar maten går mina tankar till den ljushåriga pojken som kom och bad om korv efter korv efter korv… Han frågade mig om kyrkan fick pengar för att vara där. Han blev förvånad när jag svarade nej och bad om en korv till. Det var ingen som kom och hämtade honom när timmen var slut. Han stannade kvar när nästa gäng kom och medan jag öppnar frysen och pekar på korv och korvbröd undrar jag hur han kom hem och vad som väntade honom där. Jag ber; Kyrie Eleison!
Jag slår mig ner med min kollega och klurar strategiskt framåt. Vi formulerar en bakgrundstext om hur guds avbild och diakoni hör ihop. Hur Gud skapade människan i glädje och kärlek och själv blev förälskad i den människa hon skapat. Arbetet är inte klart när vi bryter upp och jag noterar en värme i min kropp medan jag går till mitt kontor för att ta itu med mina sms. Gud är förälskad! Jag smakar på orden och ringer upp en församlingsbo, blir inbjuden till en begravning. Ringer nästa, bokar in ett hembesök och så ett till, på vårdboende. Bekräftar en tid till samtal på sms och noterar att tiden tickat i väg. Jag behöver bryta upp för idag. Mejlen hann jag inte med idag. Jag har hunnit resa mig upp då telefonen ringer och jag får åter lyssna till en berättelse. En myndighet har i en handvändning slutat stödja och kräver dokument som innebär att denna fysiskt begränsade guds avbilden på andra sidan telefonen måste åka till det europeiska land som hen härstammar från. Med vilka pengar då? Paniken i rösten tränger sig in i min kropp. Jag ber; Kyrie Eleison.
Jag kollar hur morgondagen ser ut i kalendern medan jag drar upp dragkedjan på ytterjackan; planering av skolverksamhet och så samtal med en ung vuxen som ganska nyss flyttat hemifrån och bär på många frågor kring Gud. Vad vill han oss egentligen? Ja, vad vill den förälskade Gud oss människor egentligen? Jag ber; Kyrie Eleison!
På bussen hem hamnar jag mellan två resenärer som försöker överträffa varandra i ödmjukhet genom att bjuda den andra att gå först ut genom bussdörren. De är uthålliga i sitt bjudande! Till sist förenas vi i ett gemensamt fnissande och den unga grabben vinner tävlingen och min sätesgranne lämnar bussen först. Bussen fortsätter och mina tankar vandrar till den man som berättade för mig att det var så stor skillnad för honom att komma till kyrkan ”jag har varit i fyra olika kyrkor nu… alla ler och tittar mig i ögonen och säger välkommen.” Jag ler, djupandas och ber; Kyrie Eleison!
På kvällen på min bönepall överlåter jag dem alla och mig själv i Guds händer. Tackar för att jag, hela kyrkan, tillsammans med hela mänskligheten får tända medmänsklighetens ljus. Alla kan vi vara en del av att tända ljus för en annan. Jag ber en tacksamhetsbön att just jag får vandra den diakonala vägen och ber att Gud ska fortsätta vara förälskad i oss människor och tända ljus. Kyrie Eleison!
Text: Diakon i Malmö