as-Saalam aleikum

För några veckor sedan var jag i Oslo. Det var en 11 september och Svenska kyrkans församling där firade 100-årsjubileum.

Eftersom jubileet inföll på 10-årsdagen av terrorattentaten i USA valde man att knyta an till den händelsen, något som visade sig senare ha en större aktualitet än man tänkt sig först, med tanke på massakern på Utöya den 22 juli.

Temat inför 11 september valdes inte för att visa på de stora skillnader som finns mellan olika religioner och kulturer, utan tvärtom, uppmärksamma vikten av att inte demonisera den andre. En del av programmet var ett seminarium på temat ”Att se människan i den andre” anordnades där personer från flera olika håll diskuterade vad som hänt efter den 11 september 2001.

Flera vittnade om att muslimer fick det tufft efteråt. Pars pro toto, ”en del för helheten”, en galen terrorist blir symbolen för hela den muslimska världen. Precis som om en skrämmande stor andel unga svenskar idag inte ser någon skillnad på kreationister i USA och Svenska kyrkan. ”Vad anser kristendomen om …” och sedan följer en rad frågor. Så låter deras egenformulerade skoluppgifter. Nog att människan har ett behov av att kategoriskera och klumpa ihop för att bättre orientera sig i världen, men det känns inte riktigt som såna förenklingar bidrar till en bättre orientering i vår komplexa världsbild.

Prästen Carl Petter Opsahl, som befann sig i New York vid tidpunkten när flygplanen ändrade världshistorien genom att kollidera med World Trade Center vittnade om hur svårt det var för hans muslimska bekanta efteråt. Han inspirerades att komponera ett musikstycke som han kallade för as-Saalam aleikum: [youtube]XG94XFx4tyY[/youtube]

En observation som jag ofta kommer tillbaka till när jag tänker på den stundande demoniseringen av den andre kommer ifrån Krister Stendahl, exeget och biskop i Stockholms stift: jämför inte det värsta hos den andre med det bästa hos dig själv.