Diakoner är åsnor och hörande kan må bra av lite utanförskap! Bara några av nyvunnen kunskap eller insikter som jag fick på veckans konferens om diakoni.
Samtal om diakoni. Foto: Sigurdur Hafthorsson/IKON
När vi samtalade om vad ordet diakoni betyder så var det inte så glasklart för alla, och vi kom fram till några olika uppfatningar. I samtalet om diakonens roll fastnade jag särskilt för bilden av diakonen som åsna: stora öron, liten mun och förmåga att bära människor utan att själv vackla.
Konferensen var internationell och ekumenisk, men största antalet av de ca 100 deltagarna kom ifrån evangelisk-lutherska kyrkorna i Norden och Tyskland.
Vi samlades i Nürnberg i Tyskland och överskriften var Diakonia – Deaf Ministry as the hands of God. För mig var det första internationella konferensen inom teckenspråksområdet och det var många nya intryck. Något som inte var nytt var ändå det engagemang som nästan strålade om medarbetarna från de olika kyrkorna. Det har jag sett inom den diakonala verksamheten både i Sverige och i andra länder.
Diakoni som stöd och möjliggörande
Del av konferensens rika andaktsliv på teckenspråk. Foto: Sigurdur Hafthorsson/IKON
En av de frågor som är i förgrunden för mig är skiftet från diakoni med döva som objekt och passiva mottagare till diakoni som syftar till att göra döva och andra teckenspråkiga till subjekt, gå jämnsides eller putta på bakifrån. Ge verktyg som döva kan använda för att stå upp för sina rättigheter. Detta märks till en viss del i kyrkans medarbetare, där fler och fler döva får tjänster och arbetar inom den teckenspråkiga verksamheten, även om här i Sverige så går den utvecklingen betydligt långsammare än t.ex. i Norge och Tyskland.
Men diakoni är mycket mer också, något som flera talare återkom till. Det är också att ta hand om dem som inte är förmögna att göra det själva. Hur många döva finns det inom äldrevården som har annat inget val än att kommunicera via lappar med sin personal.
Funktionshinder, ett relativ begrepp
Ett studiebesök på ett hem i Zell, utanför Nürnberg, för personer med flerfunktionsnedsättning påminde om olikheterna i våra länder. Där fanns bland andra döva med funktionshinder som gör det svårt att bo själva och som inte har en familj om kan ta hand om dem. I Sverige tror jag säkert att det finns boenden för personer med flerfunktionsnedsättning som bedrivs av landstingen, men här var det katolska kyrkan i Bayern som skötte en imponerande verksamhet, där individer gavs gott om utrymme att växa utifrån sina egna förutsättningar. Där får man också leva så att funktionsnedsättning inte blir ett funktionshinder, där man själv får vara normen.
Funktionshinder, brukar man säga, är ett hinder som uppstår i förhållande till omgivningen. Det är inte personen som är funktionshindrad. I den bemärkelsen var min oförmåga till kommunikation i detta sammanhang ett hinder för mig: jag var säkert den ända deltagaren som inte kunde klara sig hjälpligt på teckenspråk.
Beroendeställning och kommunikation
Det var många språk i omlopp, men det finns inget teckenspråk som riktigt har engelskans motsvarighet att vara ett språk för alla. Det finns något som kallas internationellt teckenspråk, men det funkar inte hela vägen. Alla föreläsningar var antingen givna på engelska eller tolkade till engelska – och som mest fanns det 6 teckenspråkstolkar på scenen som tolkade till olika teckenspråk. I hörande sammanhang hade det krävt dyr utrustning och enskilda bås för tolkar.
Men även om föreläsningar tolkades så att jag kunde hänga med så blev det svårare med det viktiga minglet i pauser och på kvällarna. En nyttig läxa i det utanförskap som döva får uppleva mest hela tiden i hörande sammanhang. Som tur var för mig hade jag ändå ibland tillgång till tolkar och hörande kollegor som ”räddade mig”, tack till er alla! – och det blev en läxa i den beroendeställning man är i som döva i hörande sammanhang. Och hörande sammanhang är det ju för det mesta.
Johan Selin, döv präst i Härnösands stift pratar om diakoni. Teckenspråkstolkar tolkar till fyra andra teckenspråk.
Foto: Sigurdur Hafthorsson/IKON
Lämna ett svar till Camilla Janssin Avbryt svar