Det är verkligen ingen ny tanke. Tideböner, kyrkoår och söndagarnas rytm ligger som en gemensam rytm för kyrkan. Hos oss och på många håll. Varje dag vävs ringar av böner över hela vår jord.

”När jorden sig i rymden vänder och ljuset går från trakt till trakt, ditt lov väcks upp i nya länder. Din kyrka hålelr troget vakt.

Den sol som oss till vila viger för andra tänder arbetsdag. Ur andras hjärtan bönen stiger om kraft att vandra i din lag.

Pris vare dig som jordens bana igenom öde rymder sträckt och som av jordens folk vill dana en enda helig mänskosläkt.”

Det känns skönt att gå in i en lång tradition av bön, men samtidigt göra det i det lilla. Nu ber vi – med samma ord vid samma tid – och jag ser bekanta ansikten inom mig. Det tröstar mig.

Psalm 191:2-4  Text: J . Ellerton 1870

Dags att byta till sommartid. Igen. Trivialt, vardagligt. Timmar och minuter, och helt obegripligt.

Det enda som visar att tiden på något sätt verkar finnas är förändring. Jag ser den i mitt eget ansikte. Rynkorna berättar att det redan passerat många somrar och vintrar, i mitt liv.

Tiden går. Ögonblick för ögonblick och omöjlig att fånga annat än som minnen. Fångad tid är alltid förfluten.

Foton kan vara till hjälp, men bara sällan fångar de det verkliga. Därför är det gott att ta fram en ögonblicksbild från en regnig sommardag, där den oförställda glädjen är så synlig att jag både ser och känner den själv.

I denna mörka tid med så mycket sorg och oro är det en hjälp att inte glömma. Glädjen finns.

Jag är inte Gud, tack och lov. Hotet börjar på avstånd, som något vi hör talas om. Det händer andra och det är långt borta. Mycket stannar där. Hos någon annan, som får genomleva alltsammans i sin kropp. Vi håller det där. På avstånd. Ibland skäms jag för det. En omöjlig, klibbig skam som har en botten av hyckleri. Som om jag var så god att jag kände med hela världen, som om jag vore Gud. Usch!

Men – jag är inget monster. Jag saknar inte förmåga att känna med någon som är långt borta, men då får känslan ta en omväg via något som är närmare mig. Känslan måste ta vägen genom min kropp. Genom mitt barnbarn. Eller mitt hus. Mitt minne av något konkret. För hur relaterar man till miljoner och miljarder?

Statistik på malaria 2016: 3,2 miljarder i riskzonen, 216 miljoner sjuka, 445 000 döda, 70% av dem barn under 5 år. 90 % av alla fall konstaterade i Afrika söder om Sahara.

Det är tur att jag inte kan relatera till alla dessa, då skulle jag gå under. Och det är tur att vårt förnuft ändå, på någon nivå, kan räkna med det som känslan inte kan greppa. Det är bättre för alla dem som drabbas av fruktansvärda katastrofer att få hjälp av några som använder sitt förnuft och sin förmåga, än att vi går runt och känner med dem. Eller skäms för att vi inte gör det. Och inte ens den som viger sitt liv åt kampen mot malaria, som reser dit med ”läkare utan gränser” , känner med alla. Det går inte, för vi är inte Gud, utan människor.

Den här gången är hotet här, och dess namn är corona. För att viruset liknar en krona har jag läst. En mänsklig association från en bild i ett mikroskop gav namnet. När orkaner får namn går man visst på en lista. Undrar varför vi gör så? Försöker vi tämja det farliga med mänskliga namn? Eller det kanske bara är enklare att minnas Gudrun eller Katrina? Covid-19 är mer kliniskt. Det är samma sak men jag tycker det känns mer hotfullt. Ger mig associationer till sjukhus och personal i skyddskläder. Återigen går känslan igång på en nivå, och förnuftet på en annan. Vad det än heter vill jag inte ha det! Varken för egen del eller för någon annan. Inte dem jag ogillar eller någon långt borta heller. Så klart!

Och då är det bäst att jag försöker handla på ett bra sätt, oavsett hur det känns. Vara hemma om jag är sjuk. Tvätta händerna. Ringa nån som har tråkigt. Lyssna. Vara lite mänsklig. Skratta. Bli arg. Deppa lite. Fortsätta leva. Inte tappa modet. Varmt hjärta, kallt huvud. Vad kan jag annars göra? Jag är inte Gud. Jag är en människa. Tack och lov!

”Ty han vet hur vi är skapade, han minns att vi är mull” Psalt 103:14

Idag kl. 04:49 inföll vårdagjämningen. Alltså är vi förbi tidpunkten då det står lika mellan mörker och ljus. Vanliga år känner jag en särskild lättnad den dagen. Livet på jorden vänder mot ljuset på det stycke jord där jag trampar runt. Det är något vi vet. Jag behöver inte gå på min känsla. Det är en lättnad att det finns saker vi kan lita på och kan räkna ut i förväg. Att navigera i det omätbara är något helt annat. Ibland är det väldigt ångestfyllt, men samtidigt är det spännande och framför allt levande. Och vi navigerar så gott det går, allihop, hela tiden. Varje människa får livet utan att vara tillfrågad. Det är en gåva vi inte bett om och vi avgör själva hur vi tar emot den. Inte att, utan hur.

För mig har orden alltid varit en hjälp. Nu har jag bestämt mig för att dela med mig av just mina ord, i ett nytt forum. Plötsligt blev det av, när andra vägar att dela tankar stängdes på grund av ett elakt virus. Titeln var redan klar. Anteckningar under färd. Ta mina ord som daganteckningar från mitt perspektiv på livsresan, som försök att navigera och ta ut riktningen. Det kommer säkert att röra sig mellan högt och lågt, mellan glädje och sorg, vackert och fult. Jag vet inte vad det blir, men nu lägger jag ut. Jag har startat en blogg!

Lyssna efter vinden

Lyssna efter vinden som blåser vart den vill och viskar om att frihet hör oss till.

En kort tid, går färden genom dalen. En kort tid, är skuggan djup och kall. En liten tid, det ljusnar över muren. Ännu en liten tid, och allt blir nytt.

Lyssna efter anden som blåser vart den vill och viskar om att frihet hör oss till.

En kort tid, har sorgen grepp om glädjen. En kort tid, av vanmakt och av skam. En liten tid, sen närmar vi oss havet. Ännu en liten tid. Vi seglar ut!

All text på sidan är min egen om inget annat anges. ”Lyssna efter vinden” är skriven 14 mars 2015 till ett psalmseminarium med AF-stiftelsen.