april 2020

Bottenkänning

Tid att tänka gör gott. Tid gör saker klarare, som när sand faller till botten i en upprörd sjö och vattnet klarnar vartefter. Tid att tänka blottlägger det som sitter på tvären, det som stramar och skaver, bråkar och skäms i djupet.

Även det gör gott om vi låter det hända, men det är inte så lättvindigt. Kanske är det därför vi fyller tiden till brädden så att olägliga tankar inte får plats. River upp grumset och bruset av allt möjligt som pågår i oss, så att klarheten inte blir alltför naken.

Elva avsnitt av en meningslös serie jag genast glömmer gör mig utless på den strategin. Då kan jag längta ut på riktigt djupt vatten. Prova att simma även om djupet drar. Det finns alltid mer att lära om sig själv

O du som ser, o du som vet, vart stackars väsens hemlighet, som också vet, långt mer än jag, mitt väsens natt och dag.

Nu går jag och sätter på kaffe och läser en tidning. Vattnet är kallt så tidigt på våren.

 

Citat från psalm 227 i Den svenska psalmboken med text av Jeanna Oterdahl, 1910.


Tvärt om


Allt som är viktigt ropar genast på sin motsats. Hela tiden prövar jag: tvärt om. Byter riktning, ändrar ordföljd, trevar mig fram. Och om jag finner ett ord vänder jag det åt andra hållet, bakfram, upp och ner. Ord som inte tål det kastar jag bort. Utan paradoxer kan jag varken formulera min tro eller veta något om mig själv.

”och jag famlar med min kärlek som jag famlar med mitt vett, blint jag måste tro på livet och på dig som ingen sett”

Tro i blindo, utan vett. Är det så det är? En utväg när svaren viker undan som kärnan i en lök. Tro bara, tänk inte. Eller är det tvärt om? Söka ända längst ut och ända längst in. Och finna svaret: att jag ingenting vet, men ändå tror allt.

Citatet är från psalm 27 i Den svenska psalmboken med text av Kerstin Aner,1946

Ett riktigt tillhåll

Jag minns hur djupt berörd jag blev. Första gången jag deltog i mässan på andra våningen var ett ögonblick av nåd. Nyinflyttade till Göteborg gick min man och jag för första gången till Brämaregårdens kyrka och tog plats i den lilla cirkeln runt ljusbäraren. En avskalad mässa, enkla sånger, ett hjärta som skickades runt med möjlighet att dela tankar och tystnad. Och framför allt, några människor som skickar bröd och vin mellan sig.


Det var som att stiga rakt in i en gemenskap som inte vet några gränser. Jesus och lärjungarna hade nyss gått därifrån. Eller så var de kvar, i oss. Helt vanliga människor i en tid och en stad långt därifrån men ändå så nära. Nu har den mässan varit en sorts nav i mitt liv i många år. Varje torsdag, samma tid, året runt. Den pågår.

Och med tiden har det ovanliga namnet blivit betydelsefullt. I början tyckte jag att det var lite märkligt. Rummet ligger inte ens på andra våningen. Fast nu har jag förstått att det fanns ett betydelsefullt rum på övervåningen som var som en sorts högkvarter under de mest avgörande dagarna när den kristna tron föddes. Det börjar med att Jesus ordnar påskmåltid i ett stort rum i övervåningen. Det är där de samlas när Jesus lyfter bägaren och de skickar den mellan sig. Och i apostlagärningarna står det att lärjungarna gick upp till det rum i övervåningen där de höll till. Det känns inte långsökt att tro, att det är i det rummet de skrämda lärjungarna trycker när Jesus förts bort, att det är dit de går för att mötas, att det är i det rummet Jesus önskar dem frid och Tomas får känna på hans sår.

För mig är vår mässa på andra våningen en fortsättning på det rummet. Vi är inte så många. Ungefär som den första lärjungakretsen. Ett par stycken. Tio. Tretton. Någon enstaka gång sjutton. Och varje gång är Jesus där. Varje gång. En plats att återvända till, där Jesus möter oss. Det kan vara många olika platser, men ändå är det samma plats eftersom det bara finna en Jesus. Det är han som är navet allting rör sig runt. För dig utgivet, för dig, för dig, för dig….


Det brukar vara så enkelt. Bröd, vin, dela. Nu blir vi hindrade av en fiende i form av ett virus. Men vi kan ta hjälp av kyrkoåret. Vi befinner oss i tiden när Jesus förs bort ifrån oss och vi ännu inte har fått honom tillbaka. Vi trycker i det där rummet, därför att vi är rädda, för att vi inte känner framtiden. Och vi längtar efter det ögonblick när vi återigen kan dela och Jesus är mitt ibland oss. I rummet där vi håller till.

Du ordnar själv med allt, ett rum, ett bord, en sång, men mörkret söver oss, när du går ensam bort. Du möter döden och en grav, då gömmer vi oss i din sal, och trots vår skam vi viskar tyst; vi längtar, kom till oss! 

En oro börjar gro, ett märkligt rykte går. När allt har tagit slut och inget hopp finns kvar. Då kommer du till oss igen, när skräcken håller dörren stängd, din närhet glöder i vårt liv. Vi längtar, kom till oss! 

Nu är vi här på nytt och rummet fylls av bön. Vi håller tätt ihop och väntar in din stund; när du ska ge oss något nytt, en Hjälpare som är vår vän, som vandrar med oss steg för steg. Vi längtar, kom till oss! 

Då visar du din eld, din kraft och helighet. Vi skälver i ditt ljus och allting stillar sig. Och friheten slår upp sin dörr och fyller oss med nya ord, som talar bortom alla språk. Vi längtar, kom till oss! 

Vi återvänder hit, där du besöker oss, här ordnar vi med allt, ett rum, ett bord, en sång. Vi väntar på din mjuka röst, ett bröd att dela i vår brist, på regn som släcker all vår törst. Vi längtar, kom till oss!

Luk 22:12-13, 24:33-49, Apg 1:12-14, 2:1-4, 41-47 © Rikner, Susanne 2014

Fritt efter Fredrik*


Att försonas med sig själv

är en process av läkande,

som börjar med att steg för steg

acceptera sitt sämsta jag,

för att kunna leva som sitt bästa jag,

befriad från tvånget

att göra rätt och vara rätt,

fast det är helt omöjligt.

*Fredrik är en psykolog som dök upp i morgon-TV. Fredrik har förstås ett efternamn, men jag hann inte uppfatta det. Det var prat om relationer under press, som antingen krackelerar eller blir starkare. Svaret på frågan vad vi kan göra för att det ska gå bra fastnade. Försök att vara den bästa versionen av dig själv! Och för att kunna det behöver du acceptera ditt sämsta jag.