Helt nyligen var vi på resa och stannade på en bensinmack längs med vägen. På spegeln ovanför handfatet inne på toaletten, satt en liten klisterlapp med ord jag läst så många gånger förut, men som varje gång får mig att stanna upp.
Orden var en liten hälsning till mig från en annan människa. En medmänniska. Från någon jag inte känner, aldrig träffat eller vet någonting om. Någon som känner omsorg och vill mig och andra väl.
På lappen kunde jag läsa:
”En natt drömde jag att jag vandrade längs en strand tillsammans med Gud. Många scener från mitt liv blixtrade förbi och till varje scen såg jag fotspår i sanden. Ibland fanns där två par, ibland bara ett par. Vid de svåra stunderna i livet, när jag plågades, sörjde eller var bedrövad kunde jag bara se ett par fotspår. Då sade jag argt till Gud:
– Varför övergav du mig när jag behövde dig som mest? Varför gick du inte vid min sida då?
Då svarade Gud kärleksfullt:
– De gånger då du bara ser ett par fotspår i sanden, då bar jag dig!”
Helgen före pingst handlar om Guds osynliga närvaro bland oss människor och i skapelsen. Och om vår längtan efter tecken på Guds existens. En längtan som kanske mest kommer till uttryck i stunder när livet inte är så enkelt. Men längtan finns även för många av oss, när det är ljusare och livet tuffar på som vanligt.
Johannesevangeliet i bibeln rymmer flera nedtecknade konversationer mellan Jesus och hans lärljungar. Ganska många verser passerar rätt obemärkt förbi och fångar mig inte. Några replikskiften är för mig helt obegripliga, medan andra väcker tankar om vad som kan ligga bakom citaten och vad som kan ha utspelats där och då för länge sedan.
Men jag har fastnat för några meningar i mitten på det 16:e kapitlet. Dessa ord finns i verserna efter den evangelietext som kommer att läsas i våra kyrkor nu på söndag. Stycken där Jesus talar med sina lärljungar, innan han fängslas och de tvingas skiljas åt:
– En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni ska se mig igen. Det kommer en tid då jag inte längre ska tala i bilder utan med klara ord låter er veta allt om Fadern. Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting. Be så ska ni få.
Dessa meningarna fattar tag i mig. Jag läser raderna flera gånger. Gud blir stor. Att närmare lära känna Jesus och den Gud som gett oss livet tar tid, tid som för oss in i oändligheten.
Längs vägen kan vi få tecken om Guds närvaro, närvaron i denna värld och inom mig. Små tecken till oss som lever på detta jordklot, där vi brottas, krigar och famlar. Tecken om att det existerar en kärleksfull Gud. En Gud som jag fallit ned på knä inför vid min sängkant när livet varit skört, och i tacksamhet över ytterligare en ny vår. Att bländas av solljus kan göra det svårare att se.
Gud vill inte blända oss mitt i livet. Jag tror på en Gud som befriar och vill hjälpa oss att vara människor här och nu. Med vår undran och förundran. Frågorna och min strävan efter klarhet gör mig till människa. Jag uppskattar därför små tecken. Glimtar som försäkrar mig om att Gud omsluter mig och hela skapelsen i sin famn.
Men i undran vill jag kunna vila. Och i förundran vill jag leva. Och jag tänder ett ljus, ett lysande hoppfullt ljus om att Gud ska möta mig framifrån, från framtiden.
Det räcker med bilder om fotspår i sanden för mig.
Marie Nordström är medarbetare på ärkebiskopens och generalsekreterarens sekretariat vid kyrkokansliet i Uppsala
Lämna ett svar