Tankar inför Kyndelsmässodagen, 31 januari
Symeon visar att om vi lever med utsträckta händer i väntan och tro får vi se att Gud blir människa. Ett barn föds som ger glädje åt hela folket och bär på hopp om en bättre värld.
Jag ser ett par utsträckta händer. De är fårade och märkta av tiden men fortfarande mjuka och varma. De uttrycker väntan, inte otåligt eller oroligt, utan tryggt och tillitsfullt. Så möter de utsträckta händerna ett litet barn.
Den gamle tar det varligt i sin famn. Han ser det milt i ögonen. Föräldrarna står tysta i förundran. Mannens ögon tåras och han säger: Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat.
Symeons vandring har nått sitt slut. En livsvandring, i väntan och tro, är fullbordad. Det han väntat på har kommit och det han trott har hänt. Och han kan nu be den bön som tjänaren bad sin husbonde när arbetsdagen var slut: Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat.
Så har Symeons bön blivit den bön man ber när dagen nalkas sitt slut och mörkret lägger sig. Det har blivit aftonbönernas aftonbön.
Och det är väl dit vi skulle vilja nå, att få uppleva hur allt lägger sig till rätta och vi kan andas ut, lugnt somna in, inte bara när vårt liv tar slut utan när dagen är slut, kvällen kommer och natten är nära.
Det kan kanske tyckas verklighetsfrämmande, som världen och tillvaron ser ut, att tala om att nå fram och finna den plats och stund då man lugnt kan lägga sig ner. Var finns de som får göra sådana upplevelser och erfarenheter?
Men Symeons liv var nog inte bara en fråga om starka upplevelser och klara syner. Hans liv hade varit fyllt av väntan på något som låg där framme. Hans tillvaro hade säkert präglats mer av utsträckta händer än av händer som håvar in och knäpps förnöjsamt över bröstet. Men det var något mer än väntan han levde i. Det var i tro och övertygelse att han skulle få se.
Väntan och tro var Symeons livsluft. Det gjorde honom öppen mot framtiden.
Kyndelsmässodagen är den sista juldagen under kyrkoåret. Vi har firat jul och uttryckt vår tro på att Gud blir människa och blir en av oss.
Symeon visar att om vi lever med utsträckta händer i väntan och tro får vi se att Gud blir människa. Ett barn föds som ger glädje åt hela folket och bär på hopp om en bättre värld. Ett barn mitt ibland oss som vi får sträcka ut våra händer emot och ta i vår famn.
Jan-Olof Johansson, biskop emeritus, Växjö.
Lämna ett svar