Det har blivit allt viktigare för mig att stanna upp inför korset på långfredagen.

På många håll runt om i landet hålls meditationer inför korset just på denna dag, där vi kan stanna upp inför korset och mörkret. Det har blivit viktigt för mig. För under långfredagen möter vi mörker och lidande, möter vi Jesus som tar del i vår livssmärta. Vi får möta Gud som gång på gång faller. Gud som lider på ett kors, skriker i förtvivlan och slutar att andas.

Men vi får också möta en människa. En människa som skapat oro och rädsla i sitt sätt att vara bland människor i utanförskap. En människa som på väg mot sin död och faller gång på gång. En människa som blir förnedrad och uppspikad på ett kors som upprorsmakare. En människa som förtvivlat ropar efter Gud och som tillslut inte längre orkar, som dör.

När vi stannar upp inför långfredagens händelser möter vi ångest. Det blir för mig svårt att inte relatera till mitt eget liv eller mina näras liv. För i kyrkoåret befinner oss i den svartaste dagen. Mitt i våren när ljuset är påväg tillbaka så stannar världen upp och slutar att andas. Här står frågorna obesvarade… Det går att kanske att känna igen i våra egna liv, genom ögonblick då vår värld för en sekund har slutats andas: en nära anhörigs död eller olycka, en naturkatastrof eller ett terrordåd som inträffat. Den dagen vi nås av en katastrof blir en långfredag i våra egna liv. Det som förenar våra egna livs långfredagar med kyrkans långfredag är berättelsen om tomheten, ensamheten och mörkret.

Men det är lätt att glömma att även ljuset förenar dessa långfredagar: folk hjälper varandra i stunder av kris. Hur vänner omsluter oss, hur familjer tar emot oss med öppna armar.

Om vi vågar stanna upp i den mörka kan vi kanske finna tröst även där…För när vi i Bibeln möter den lidande människan som fallit gång på gång, möter vi också Simon från Kyrene, som hjälpte Jesus att bära korset. Mitt i mörkret delar någon vägen.

Då möter vi även något annat, en vetskap som på ett sätt blir ett evangelium. Vi möter vetskapen att människan som lider sin väg mot Golgata, människan som blir uppspikad på ett kors, människan som bär världens förväntningar på sina axlar och som dör. Människan som är Jesus Kristus: sann människa och sann Gud. Den Gud som blir just sant mänsklig och lider.

När vi drabbas av smärta, oro och ångest, när vi befinner oss längst ner på botten, vet Gud hur det är. I den djupaste ångesten mitt i det mörkaste i våra liv är inte vi ensamma, den tillvaron delar Gud.

Innan Jesus på korset ger upp andan, hinner han säga ”Fader i dina händer lämnar jag min ande”, och förhänget i templet brister. Det som i det judiska templet skilde folket från det som var allra heligaste brister.

I sin död blir Gud frånvarande, frågorna obesvarade. Och samtidigt kan vi genom det trasiga förhänget ana en Gud som är på väg närmare än någonsin förut, i vars händer vi kan lämna vår ande.