Tack Jesus att du känt det vi känner.
Jesus har också känt hopplöshet och uppgivenhet.
Jesus har också försökt göra sig förstådd men inte fått gensvar.
Jesus har också satsat allt, och märkt att de runt omkring inte alls förstår.
Jesus har också sett människor han bryr sig om göra samma misstag om och om igen.
Jesus vet allt om tröttheten, ledsenheten och förtvivlan. Han vet allt om att vara modfälld och resignerad.
Många gånger har jag drabbats av frälsningen, det vill säga blivit räddad, just där i hopplösheten. När jag slängt ner med armarna och sagt ”jag ger upp”. Då fylls plötsligt tillvaron av ett annat ljus, som inte kommer från mej eller någon av mina medmänniskor, utan från Gud själv.
Gud lyser med sin stora ficklampa på mina bekymmer och berättar för mig att de går att lösa.
Gud håller om mig sådär alldeles lagom hårdlöst så jag förstår att jag räcker till, precis så uttröttad som jag är.
Och när jag har vilat färdigt ser plötsligt saker och ting som upptagit mitt medvetande ut på ett annat sätt.
Jesus får många gånger ”ge upp”, vänta in, ha tålamod. Ett fint ord för det är ”överlåtelse” och det tåls att övas på.
I sinnesrobönen säger vi att vi ska acceptera det vi inte kan förändra, det är lika svårt som det låter, men när vi väl lyckas öppnas helt andra dimensioner. Så här ber vi då:
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
Det finns en räddning för den som inte orkar längre. Vi har en Gud som vet hur det känns.
Tack Jesus att du känt det vi känner. Och visar oss uppgivenhetens frälsning.
Lämna ett svar