Fröjda dig – trots allt

Advent. Första advent. Finns det egentligen något ord som tydligare andas förväntan?

Efter en lång, mörk och oftast ruggig november bryter plötsligt ljuset fram, och till brusande och mäktigt orgelackompanjemang sjunger vi jublande ”Hosianna, Davids son, välsignad vare han” eller lyssnar till någon körversion av Otto Olssons ”Advent” med den fantastiska strofen ”Fröjda dig, det är advent”. I adventsljusstaken fladdrar ljuslågan, i fönstret tindrar stjärnan, och bakom knuten anar vi redan en krubba i Betlehem där världshistoriens mest fascinerande födsel om bara en kort tid ännu en gång ska äga rum.

Rubriken för första advent är ”Ett nådens år” och det låter ju hoppfullt. Och jag tycker att första advent är en dag när vi verkligen ska få vara glada, utan andra tankar än ljusa tankar. Det är inte så lätt alla gånger och ibland känns det nästan som att det är lite fult att bara vara glad. Som om man struntar i allt elände bara för att man ser alla glädjeämnen runt omkring sig. Man kanske säger att man är glad över årstiden, glad över sitt arbete, glad över något annat i världen – och så kommer det någon och säger lite spydigt ”Glad? Då kan du inte ha tänkt på…” eller något liknande. Men vi måste också ta oss rätten att glädjas.

Vi vet att vi är illa ute, även om vi bor i ett förhållandevis tryggt land. Vi vet att det finns fattigdom, krig och elände på många platser. Vi vet att klimatförändringar är en realitet. Vi vet att nazister åter marscherar i världen och att medmänsklighet stundtals verkar höra till en gången tid. Vi vet att det finns trasiga människor både på nära och på längre håll- och vi vet att advents- och jultiden inte är en ljus och lycklig period för alla människor. Lidandet finns och är stundtals påtagligt. Vi vet allt det här, vi gömmer oss inte för verkligheten, vi håller oss inte undan ifrån världens lidande, men vi måste få ha glädjen i behåll.

Det går inte att leva om vi låter maktlösheten vinna, om vi aldrig tillåter oss att vara genuint glada. Man kan alltid hitta ett lämpligt citat av Tage Danielsson, och här passar det med följande:
Hör upp du sorgset kvidande,
se här din svåra roll:
Att inse världens lidande
med glädjen i behåll!

Låt oss glädjas! Låt oss fira advent och jul i glädjens tecken. Låt den märklige mannen som en gång för länge sedan red in i Jerusalem på en åsna också rida in i våra hjärtan, han får använda vilket riddjur han vill – men låt glädjen sprida sig, låt värmen få fotfäste och låt advent bli ljus, tacksamhet och medmänsklighet.