På söndag är det Kristi förklarings dag. Det låter så lovande, kan man tycka. En dag när Kristus förklarar allt. Tänk så skönt det vore! ”Allt ni velat veta om Jesus och hans lära men inte vågat fråga”, ungefär. ”Hur tänkte du där, Jesus?” ”Varför är du så arg på lärjungarna ibland?” ”Gick du verkligen på vatten eller är den texten symbolisk?” Allt skulle bli förklarat.

Men så väl är det ju inte nu, Kristi förklarings dag betyder något lite annorlunda. Kristus förklarar inte, han blir förklarad. Uppslagsverket Wikipedia på Internet sätter här likhetstecken mellan ”förklarad” och ”förvandlad” men riktigt så enkelt är det nog inte ändå. För visst förvandlas Jesus, något händer med hans ansikte och han får lysande vita kläder helt utan vitgörande tvättmedel. Men alla som blir förvandlade blir ju inte förklarade. Om man skaffar en ny frisyr till exempel så är man förvandlad, lite grand åtminstone. Men förklarad är man ju inte. Men det finns ju ett gammalt uttryck som kanske inte används så mycket nuförtiden. Man säger att man ser något i ett förklarat skimmer. Det passar in i olika sammanhang, ”Jag såg min barndom i ett förklarat skimmer”, kanske förstår man då sin barndom bättre, genom ålder och erfarenhet förklaras en del av det som sågs som märkligt i barndomen. Den framstår plötsligt i ett förklarat skimmer. Frågan är om inte uttrycket har sin grund i Bibeltexten. För är det något man kan säga om Jesus här så är det ju att han framstår som i ett förklarat skimmer.

Och då är det kanske inte så tokigt ändå, det där jag inledde med, att Kristi förklarings dag borde innebära att Jesus förklarar allt. Inte så att han säger så mycket, inte till lärjungarna Petrus, Jakob och Johannes som var med Jesus på berget, men allt blev ju så mycket tydligare för dem när de såg honom i sitt förklarade skimmer samtala med Mose och Elia. För några år sedan var jag på studieresa i Israel. Ett av stoppen var just förklaringsberget, eller rättare sagt Tabor, det berg som traditionellt har förknippats med den här bibeltexten. Där uppe har man en vidunderlig utsikt. Man kan stå där och se ner på omgivningen långt därnere och känna sig lite, lite närmare Gud.

Då kan det också kännas som om en del saker blir förklarade, liksom tydligare. När man ser skapelsen sådär lite grand från ovan, man får ett perspektiv som gör att det blir lättare att tro på Gud, svårare att tro på slumpen. Kanske var det likadant för lärjungarna den där gången när de var uppe på förklaringsberget med Jesus. De fick ett nytt perspektiv och såg hur Jesus liksom blev tydligare. Förklarad. För där stod Jesus och samtalade med Mose och Elia, två oerhört viktiga gestalter i Gamla Testamentet. Det ger Jesus ett slags legitimitet, han är inte vem som helst utan jämbördig med de största. Och inte nog med det, till slut blir han ensam kvar, Mose och Elia försvinner upp i ett moln. Tydligare kan det knappast bli. Jo, förresten, det kan det. För samtidigt hörs Guds egen röst ur molnet: ”Detta är min son, den utvalde”. Och där står lärjungarna och tittar gapande på scenen. Och där står Jesus, i ett förklarat skimmer.

Själv har han inte sagt flasklock till lärjungarna, men nog har de fått en förklaring av honom ändå där på förklaringsberget. En förklaring av Gud själv om man så vill. Jesus kommer från Gud, är Guds son, och vi ska följa honom. Sådär tydligt får vi ju sällan Jesus förklarad för oss, vi får lita på vår tro och lita på just texter som den här. Vi kommer aldrig att hitta vattentäta bevis för att Jesus kommer från Gud, eller att det är just Jesus vi ska följa. Men kanske kan vi ibland hitta våra egna förklaringsberg, platser eller tillstånd där vi tycker oss komma lite närmare Gud, platser eller tillstånd där vi får små korta ögonblick av klarsyn. Platser eller tillstånd där vi tycker oss ana den förklarade och förvandlade Jesus.