Hon tittade ut genom fönstret. Vyn som mötte hennes blick var allt för välkänd. Grannhuset tvärs över gatan. Bilarna som åkte förbi. En ensam person skyndade förbi med kragen uppfälld mot vinden som börjat blåsa.
Med en suck vände hon sig om och gick in i den lilla lägenheten. Tv:n stod på som vanligt borta i hörnet. Inte för att hon tittade på den. Utan mer för att det blev så tyst annars. Nu hörde hon i alla fall röster av andra människor och hon kunde inbilla sig att hon inte var ensam.
Men det var hon.
Ensam och instängd.
Hon hade tappat räkningen på nu hur många dagar hon varit isolerad hemma. Först var det på grund av det där viruset. Hon tillhörde ju riskgruppen och skulle hålla sig hemma. Men ju längre dagarna gick, desto svårare blev det att gå ut.
Nu hade tydligen restriktionerna lättat lite men hon vågade inte. Det kändes ovant och konstigt och hon var fortfarande rädd. Tänk om hon skulle bli smittad? Det syntes ju inte vem som bär på smittan. Hur skulle hon skydda sig? Hon hade ju läst om att det skulle komma en andra våg. Nej, hon vågade helt enkelt inte. Hon behövde ju inte heller. De kom med mat till henne som de ställde i kassar utanför hennes dörr. De få sopor hon hade ställde hon ut och snälla grannar bar ner dem till soprummet i källaren.
Det var bäst som det var. Bäst att stanna hemma ett tag till.
Det var tryggast så.
Hon satte sig i soffan och skruvade upp ljudet på tv:n. Så behövde hon inte tänka på att hon nästan kände det som att hon, även om hon andades, redan var död.
Han tvekade lite där han stod utanför dörren. De andra hade sagt att han bara skulle ställa kassen utanför dörren och sedan gå. Men det kändes fel.
Han tog ett djupt andetag och så ringde han på. Först hördes inget och han undrade lite om allt var ok. Sedan hörde han avvaktande steg bakom dörren. Försiktigt öppnades den och hon kikade ut på honom.
”Jag kommer med matkassen ifrån kyrkan!”
Han sträckte på sig så att loggan han hade på bröstet skulle synas ordentligt. Hon tittade tyst på honom och sedan mumlade hon med hes röst.
”Ställ ner den så tar jag den sedan”.
Det kändes som att hon var ovan vid att prata. Som att hon inte gjort det på länge.
Han ställde ner kassen, log mot henne och backade några steg. Hon tittade på honom genom dörrspringan, sedan stängde hon den bestämt. Han stod kvar några sekunder innan han långsamt gick ner för trappan.
Hon tittade ut genom fönstret. Men den här gången tittade hon efter något bestämt. Han brukade komma ungefär samma tid varje onsdag. Parkerade sin lilla slitna bil utanför porten och lastade ut matkassarna ur bagaget. Hon visste nu att kyrkan hjälpte till att handla mat åt fler personer i kvarteret. Efter den där första gången han ringde på, och chocken hade lagt sig, hade hon försiktigt öppnat dörren och tagit in kassen som han hade haft med sig. Nästa gång han kom hade de börjat prata lite. Inget stort eller så. Bara om hur hon mådde och om hon sett något bra på TV.
Nu såg hon fram mot deras små pratstunder. Han hade gett henne telefonnumret till en annan person som bodde i huset mitt emot som också var ensam. De brukade vinka till varandra genom fönstret.
Hon vågade inte gå ut ännu. Nej, det kändes fortfarande allt för skrämmande. Men hon kände sig inte längre som hon var död. Hon kände sig sedd. Någon visste vem hon var.
Hon hade gått från död till liv.
Lämna ett svar