-Jag älskar att ge Rufus godis, för han blir så glad när han får det, säger den stolta sjuåringen, som just använt upp ett kvartalsbehov av Frolic på tio minuter. Och sant är att både Rufus och sjuåringen ser extraglada ut.
-Mmm, säger jag. Den tomma förpackningen är ett tydligt bevis för att man inte behöver vara hungrig för att äta. Jag känner mig lite matt vid tanken på hur fort det kan ta slut.
Rufus ser inte matt ut. Rufus ser, absurt för en hund som just satt i sig hundgodis som om det var en tävling, svältande ut. Han tittar längtansfullt på plastburken på vår hallhylla där det, tills helt nyligen, låg jättemycket godis. Sedan tittar han på min son. Jag ser inte Rufus blick på sonen, men jag ser sonens blick på Rufus, och jag ser hur den smälter. Den kan inte motstå – den blir mjuk och fylld av kärlek och omsorg – den letar efter mer hundgodis.
-Godiset är slut, säger jag hårdhjärtat. Du kan gå ut och leka med Rufus istället.
De ger sig ut på gårdsplanen där det ligger en halvt sönderbiten boll som de kan ha kul med.
Vilken grej. Godiset är verkligen slut, det är bara små smulor kvar i burken. Hur kan man komma på idén att mata en hund med godis bara för att det är kul? Jag inser, när jag ställer frågan, att jag redan vet svaret. Det är blicken i Rufus ögon. Den speciella kärleksblicken, den som inte går att motstå, om man inte är en hårdhjärtad vuxen, iallafall.
”Det är så jag känner för dig,” viskar en röst i mitt inre. En röst jag känner igen, en röst som kanske är inbilling, eller kanske något annat. En röst som känns som Gud.
”Känner du att du vill ge mig Frolicringar?” frågar jag.
”Jag känner att jag vill se dig glad,” säger den röst som kanske är Guds. ”Jag vill se den där lyckan i blicken, samma lycka som din son vill se i Rufus ögon.”
”Men alltså, jag vill inte vara otacksam men…” Jag tvekar. ”Det är sällan mitt liv känns som att jag får jättemycket godis.”
”Så är det för Rufus också. När ni går hemifrån på morgnarna känner han sig övergiven. Men när ni kommer tillbaka blir han överlycklig.”
”Jag känner mig också övergiven ibland,” påpekar jag, så att vår Herre inte ska missa det.
”När ni kommer tillbaka på eftermiddagen är de svåra känslorna glömda – då känner Rufus igen era steg och känner bara kärlek. Kärleken räddar oss,” hör jag Gud säga. ”Den glädjen din son vill ge Rufus, den glädjen vill du ge din son. Och den glädjen vill jag ge alla.”
Så står vi där i hallen, ett tag, i tystnad. Jag, Gud, och den tomma burken med hundgodis. Gud vill se den där blicken i mina ögon, som min son ville se hos Rufus.
Det innebär inte att livet aldrig gör ont eller blir fel. Det är inget löfte om att jag aldrig ska känna mig övergiven. Men jag fått en ny bild av hur Gud älskar, hur Gud längtar efter min glädje.
Jag bestämmer mig, där och då, för att försöka se på världen med Rufus tillit, tacksamhet och kärlek.
Människans bästa vän
Kommentarer
4 svar till ”Människans bästa vän”
-
Mycket fint. Tack!
-
Varmt tack för dessa tankar! Som både barn- och hundälskande lever jag mig helt in i texten.
-
Tack för dina ord! Förstår alla nämnda. Rufus lycka, sonens glädje, Din initiala bestämdhet och Guds kärlek. Vilken varm och bra text!
-
Så fint skrivet! Alla känslor gestaltade. Hunden eller katten eller något annat djur är människans bästa vän. De lär oss så mycket.
Lämna ett svar