Hon var ute och gick med sin lilla hund på skogsstigen. Hunden var i koppel, men hon funderade: Skulle hon släppa honom lös? Han var väldigt lydig och det var nästan ingen ute.
Innan hon hunnit fatta ett beslut kom en man gående på stigen. Hunden stannade vid hennes sida, gnydde lite, och mannen kom allt närmare. Hon kände att han utstrålade ogillande. Det var hennes granne, en medelålders man som gärna förklarade för alla människor vad som var rätt och fel i världen. Hon var aldrig rädd för honom annars, men nu, i mörkret, tornade han upp sig som en – som en fara, nästan.
Mannen stegade fram mot henne med ilskna steg och hon visste att hon inte borde dras med av hans muttrande vrede, men fann att hon mumlade ”Förlåt, förlåt, ursäkta, förlåt…”. Han tittade på henne, och sedan på hunden, och så på henne igen när han sade: ”Man får inte ha hundar lösa. Det står i lagen.”
”Men, men, men, men, hunden är inte lös!”
”Inte nu, nej! Men jag har sett att den har varit lös!”
Plötsligt i hennes medvetande upplevde hon det som att mannen växte. Han blev nästan dubbelt så stor som hon tänkte sig att en Tengil-soldat ur Bröderna Lejonhjärta kunde vara. Mörkret runt omkring henne förstärkte den känslan. Själv tyckte hon att hon sjönk längre och längre ner mot jorden av skuld och skam. Hon kände sig väldigt liten.
Hon gick vidare i mörkret med hunden i koppel och en känsla av skuld, skam och värdelöshet. En tår trillade ner för hennes kind. Det var så mycket nu, med pandemin och allt annat i hennes liv som var jobbigt. Minsta lilla sak blev för mycket för henne.
Men när hon gått en stund var det som om mörkret omkring henne mattades av. Det växte sakta och varsamt fram en annan bild för hennes inre syn. En bild av en man som red på en åsna. Plötsligt kändes allt mjukt och vänligt omkring henne.
Hon såg framför sig att han varsamt red i riktning mot henne. En vänlig blick mötte hennes. Han steg av åsnan och gick fram till henne, och satte sig på huk för att klappa hunden. Så vände han blicken mot henne, och så var det som att han med mjukaste röst sa: ”Jag vet hur det känns när de springer i väg så där, det har hänt mig också, fast med människor. Jag ser att du är rädd och ledsen och jag ser din kamp. Jag är med dig alla dagar”.
Hon som hade trott han också skulle säga: ”Man får inte ha hundar lösa. Det står i lagen!” Men det sa han inte. Det var som han såg henne. Istället la han handen på hennes axel och sa: ”Du, den där skammen du bär på, den har du ingen anledning att bära på. Gud älskar dig! Kom ihåg det, och var stolt!”
Han klev upp på åsnan och red vidare. Det märktes att han hade ett mål för sin åsnefärd. Hon sträckte försiktigt på ryggen och med ens visste hon: denna någon hade brutit sig igenom hennes mur av skam och värdelöshet. Hon anade en befrielse.
Lämna ett svar