Jag drömde det var fred på jord

Låten och melodin har liksom satt sig på hjärnan. Den går inte riktigt att få bort, ända sedan jag läste texten ur Mika inför söndagen så har den varit där. Jag går runt och nynnar på den lite hela tiden. Den kända visan som Cornelis Wresvik gav svensk text:
”Inatt jag drömde något som jag aldrig drömt förut,
jag drömde det var fred på jord och alla krig var slut.”

Andra söndagen i advent har temat Guds rike är nära och ur profeten Mikas bok går att läsa bland annat: ”De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig.”

Det var just dom orden som fick mig att börja nynna på visan, tanken på en tid utan krig och orättvisor. Dock kan tanken på Guds rike ibland kännas långt borta när vi ser oss omkring i vår omvärld och kanske särskilt ett år som detta. Då kan Guds rike kännas avlägset.

Men då håller ändå melodin ett fast grepp om mitt inre, kommer på mig själv gång på gång att gå och nynna på melodin gnola på orden:

”Jag drömde om en jättesal, där stadsmän satt i rad.
Så skrev de på ett konvolut, och reste sig och sa:
”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär
och ingen känner längre till, det ordet militär”

Så tänker jag när jag går där och nynnar. Jag tror ju på det där, att det är ju just därför jag predikar om rättvisa och om Jesu radikala kärleksbudskap: för att jag med hela mitt väsen tror att en bättre värld är möjlig och att Guds rike finns närmre oss än vi kan ana.

I den kristna tron ingår att trotsigt hoppas på en bättre framtid. Att vägra ge upp även om det ser mörkt ut. För ser vi oss om på nytt kan vi se hur människor runt om oss hjälper och stöttar varandra. Guds rike är närmare än vi tror, ja, Jesus säger till och med att det är mitt ibland oss… Och jag tänker att det är precis det vi ser när vi hjälper våra äldre att handla, när vi ringer någon som sitter ensam eller när vi står upp för rättvisan i det vi står i eller där vi är. Där och då kan vi ana Guds rike mitt ibland oss.

Så ser jag på barnet i Marias famn, i vår julkrubba som vi ställt fram i vårt hem. Gud kommer som ett barn, och delar det mänskliga livet och visar vägen mot Guds rike och vi väntar Guds ankomst. Vi väntar på att Gud ska visa oss vägen genom det radikala kärleksbudskapet och födas som ett litet, litet barn. Jag står där förundrad och nynnar på visan igen.

Det är med en barnslig trotsighet som vi får kämpa för livet på jorden (fritt citerat från Sven Hillerts bok ”Hopp och tro i helig text” – läs den) Och lika fast som visan sitter på mitt inre så får vi tro på dess ord. Och de dagar det känns avlägset, så får vi se omkring oss leta efter stunder då Gudsriket bryter igenom. Och låta Mikas hoppfulla ord fylla oss kanske genom en melodi från en annan tid.