Han såg sig omkring i sitt ensamma rum. Ögon fastnade vid en bok som han hunnit få innan han hoppat av konfirmandgruppen – Bibeln. Han öppnade den på måfå utan att riktigt veta varför. Ögonen landade på orden: ”De ska håna och skymfa honom och spotta på honom, och de ska prygla honom”. Tankarna satte fart. Ja, nog visste han hur det kändes att bli utsatt. Hela grundskolan hade han upplevt det på olika sätt. Mobbning. Ett rent helvete. Nu skulle han äntligen få lämna sin hatade skola. Till hösten skulle han börja gymnasiet och han hade bestämt sig för att ingen någonsin skulle få mobba honom igen. Det räckte nu.
Ingen hade begripit hur det varit för honom. Ingen hade sett. Inte vad han hade märkt i alla fall. Mobbningen hade hela tiden varit så subtil så att ingen vuxen skulle säga ifrån. Det hade de inte gjort heller. Kanske hade de bara struntat i hur han hade det? Och varför var det aldrig någon elev som sagt något? De andra i klassen hade ju vetat.
Kanske hade han ändå förtjänat det? Han kom ihåg hur han tänkt att han var den enda i världen som var så hatad. Att det var något fel på honom som gav alla rätten att mobba honom.
Kanske var det därför han inte själv sagt något? Ingen borde få veta att han var värd att bli mobbad. För vad skulle hända om de fått veta? Då kanske även de vuxna skulle upptäckt hur dålig och ful han var. Han tänkte på hur han ofta hjälpt mobbarna så att ingen skulle märka vad de gjorde mot honom. Hur han gick bakom, lagom nära andra barn för att det skulle se ut som om han tillhörde och att han hade någon att vara med. Men det fick aldrig bli så nära att de andra barnen skulle märka det. Det hade nästan blivit som en konstform att fejka sig problemfri.
Han hade blivit väldigt bra på att bli så smal och osynlig att han nästan smälte in i väggen. Han ville inte stå där med skammen, odugligheten. Ändå hade han önskat att någon hade frågat, eller nej, kanske inte frågat, men sett vad som hände. Kanske.
Hans ögon återvände till boken, fastnade längre ner i texten, vid frågan: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?” Tänk om någon hade ställt den frågan eller åtminstone visat att de hade sett, hur hade det varit då? Hade det förändrat något? Det skulle han aldrig få veta.
Hur hade han överlevt och orkat detta i 9 hela år? Han mindes orden tro, hopp och kärlek – också från konfirmationsprästen. Hade han någonsin vågat tro att mobbningen skulle gå över? Eller känt hopp om att det skulle bli bättre? Eller någon kärlek? Nej det hade han inte.
Hans läste igen: ”de ska håna och skymfa honom och spotta på honom, och de ska prygla honom…”. Det var något tröstande i det. Att känna igen sig i någon annans ord. Det gjorde skillnad.
Han läste vidare, och sakta började det gå upp för honom. Det fanns alltså någon mer som upplevt det han upplevt.
Det var han och Jesus. Jesus hade blivit mobbad. Han visste.
Han såg sig omkring i sitt ensamma rum igen. Men nu var han inte helt ensam.
Lämna ett svar