Det här blogginlägget handlar om Matt 15:21-28. Läs texten här: https://bibeln.se/visa?q=mat.15.21-15.28@b2k
Jag avskyr texten om Jesus och den kananeiska kvinnan.
Och jag älskar texten om Jesus och den kananeiska kvinnan.
Jag är så kluven att den här texten, texten om texten, har tagit flera dagar att skriva.
I korthet händer det här i texten: En kvinna som inte tillhör israeliterna ber Jesus om hjälp för sin dotter, men han ignorerar henne. När hon envisas säger han till henne att han bara blivit kallad till att hjälpa sitt eget folk, att man inte ska ta brödet från barnen och ge till hundarna. När hon då säger att även hundarna får äta smulorna från sina herrars bord, ändrar sig Jesus till slut och hjälper henne, för att hennes tro är stark.
Jag kan inte läsa på något annat sätt än att Jesus är rätt otrevlig här. Kvinnan som ber om hjälp bemöts på ett otrevligt sätt. Det är möjligt att Jesus har en dålig dag, eller att det finns annat med i bilden, visst. Men alldeles oavsett det är det en oerhört osmickrande bild av en grupp män som anser sig vara förmer än en kvinna av ett annat folk, och behandlar henne därefter.
Det gör lite ont att läsa det. Hur kan den Jesus som jag älskar och respekterar göra så här? Jag har varit med om att bli osynliggjord, att bli retad, kallad otrevliga saker, exkluderad. Det tror jag att många av oss har. Och det liksom ekar i kroppen när jag läser. Alla de känslor som mobbning och uteslutande väckte kommer tillbaka. Och det gör ont.
Jag har läst massor med kommentarer till den här texten som hävdar att Jesus vill väl, att han vill utmana kvinnan att våga kräva mer. Så kan andra läsa texten, men inte jag. Jag stannar inför hur hon blev bemött.
Och samtidigt. Det händer så stora saker i den här texten. Kvinnan som blir exkluderad vägrar flytta på sig. Hennes desperation är så stor, och hon slåss för någonting så viktigt, att hon inte kan acceptera den plats som killgänget vill att hon ska ha. Hon säger emot. Hon resonerar. Det finns någonting väldigt inspirerande i en förtryckt människa som vägrar acceptera den behandling hon utsätts för.
Och Jesus ändrar sig.
Det är det största för mig. Det är här det ligger, det jag älskar med den här texten. Jesus ändrar sig. Han är inte en mobbare. Gud kan ändra sig, kan ta in en människas vädjan, kan lyssna trots att det först tycks gå rakt emot vad han tror är meningen med allt.
Kanske är det Jesus mänsklighet som i början ställer sig i vägen för mötet med kvinnan – vi vet ju hur förtjusta vi människor är i att dela upp i vi och dem, i värdiga och ovärdiga, i inkluderade och exkluderade.
Den kananeiska kvinnans envishet får Jesus att stanna upp. Hon påminner Jesus om just den där uppdelningen, visar hur absurd och rent ut sagt okristen den är, och Jesus hör och förstår. Och där och då blir frälsningen allas.
Alla är värdiga. Alla är inkluderade. Även om Jesus har en dålig dag. Och det har vi en desperat mamma att tacka för.
Lämna ett svar