Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”
Axlarna sänktes. En djup utandning, en suck hördes. Lugnets spred sig i kroppen. Spänningarna släpper.
Så tror jag att Symeons kropp reagerade när han såg Jesus i templet och när han yttrade orden ovan, det lilla stycke som kallas för Symeons lovsång. Jag föreställer mig att hans ord inte var extatiska av glädje utan lugna och mättade av en lättnad som bäddade in både kropp och själ som om någon lagt ett varmt täcke om hans axlar.
Han hade väntat länge på att få uppleva det som Gud lovat, säkert hade han under årens lopp tvivlat och oroat sig. Tänk om det inte stämmer? Tänk om det löfte jag fått förblir ouppfyllt?
Men så kanske han tänkte tillbaka på de löften som Gud tidigare uppfyllt, blickade bakåt till befrielsen från slaveriet, skrifternas berättelser och profeternas ord. Han greppade kanske tag i vetskapen om att Gud tidigare alltid uppfyllt sina löften och höll hårt i hoppet som det gav tills tvivlet lugnade sig.
Så stod han där i templet och såg barnet som Maria bar. Så visste han plötsligt. Löftet uppfylldes. Axlarna sänktes. En djup utandning, en suck hördes. Lugnet spred sig i kroppen. Spänningarna släppte. Han kunde vila.
Symeons ord repeteras varje kväll av miljontals kristna i hela världen. Det är den nytestamentliga lovsången som hör till dagens sista bön i tidegärden, completorium. Bönen som gör dagen komplett.
Före sömnens ankomst vänder den bedjande sin blick mot Kristus och repeterar Symeons ord. Påminner sig om alla de löften som Gud har upplyft, inklusive det löfte som Symeonfick.
Men completoriet är inte bara en förberedelse på sömnen utan i förlängningen en förberedelse för döden. När jag lägger mig ned för att sova gör jag det i förtröstan och hopp om att jag ska få vakna till en ny dag. När jag en gång ska dö hoppas jag att jag ska få göra det i förtröstan och hopp om att en gång få vakna upp till evigheten hos Gud.
Då hoppas jag att jag ska se Kristus ”ansikte mot ansikte” som Paulus skriver i första Korinthierbrevet.
Då ska axlarna sänkas. Det ska komma en djup utandning, en suck. Lugnets ska sprida sig. Spänningarna ska släppa.
Jag föreställer mig att det inte blir en extatisk glädje utan en lättnad som bäddar in mig som om Kristus lägger ett varmt täcke på mina axlar.
Då har jag fått komma hem i frid, som han har lovat.
Lämna ett svar