Har du någon gång sett en idrottare som innan en tävling gör korstecken, eller vid en vinst pekar upp mot himlen? Har du kanske sett en prismottagare som står på podiet eller prispallen och tackar familj, vänner och Gud? Jag har alltid tyckt att det finns något väldigt fint med sådan tacksamhet.
Min mamma lärde mig att säga tack. Tack för maten. Tack för hjälpen. Tack för skjutsen. Det är förstås inte orimligt att en förälder ger sitt barn mat, att en läkare vårdar och hjälper en patient eller att en busschaufför skjutsar sina passagerare. Ändå fick jag lära mig att säga tack och visa lite artighet.
”Tack” visar på att mottagaren av hjälpen, maten, skjutsen eller vinsten vet att detta inte är självklart. Att många människors behov eller strävan inte fylls. Det visar också på att vi som individer inte är universums mittpunkt.
Det är detta som Jesus pekar på i söndagens evangelium. Han har precis undervisat om att man alltid ska förlåta den som ständigt gör samma fel. Lärjungarnas svar ”ge oss mera tro ” ekar med frågan ”hur är detta möjligt att förlåta på det sättet?” Och då kommer liknelsen om tjänaren som gör sin plikt, vilket summeras med orden ”Inte får tjänaren något tack för att han gör det han är ålagd”. Eller som Jesus uppmanar i både bön och undervisning – att vi ska förlåta såsom vi blir förlåtna.
Det Jesus talar om handlar inte så mycket om vi människor har rätt till ett tack eller inte. Det handlar om att vi människor, som får ta emot mycket gott i våra liv, är skyldiga att ge vidare att det goda som Gud ger. Inte för att få ett tack, utan för att allt vi är, både framgång och förlåtelse, är en Guds gåva.
Det är därför Jesus uppmanar att förlåta, även om vi, likt lärjungarna, inte alltid har den kapaciteten. Även om den som gjort fel kommer göra samma fel imorgon. Även om vi inte får ett tack. Inte heller är andra oss tack skyldiga när vi ger vidare av det som Gud gett oss. En av världens största livslögner är att vi själva är orsaken till vår egen framgång. Det är att försöka ta Guds plats i tillvaron.
Det är imponerande när en person når den övre gränsen av mänsklighetens prestationsförmåga i OS i Peking, eller lyckas få en affärsidé att fungera med stor vinst som resultat, eller när en skolelev med utmaningar lyckas få godkänt i högstadiematte. Jag kommer fortsätta säga ”tack” när någon lagat mat till mig, hjälper mig när jag är sjuk eller ger mig skjuts. Men jag behöver likt lärjungarna ”mer tro”.
En tro på att Gud, och inte vi själva, är alltings ursprung och mål. En tro på att det goda vi gör och det goda vi får hör ihop som gåvor snarare än rättigheter. Att det där som kallas nåd inte har en slutstation, och blir större när vi ger det vidare.
Vi ber:
Gud, för de gåvor du ger,
för segrar och nya försök
för förlåtelse och nåd,
för hopp om evigt liv,
vi tackar dig.
Amen.
Lämna ett svar