Några gånger har jag gjort ökenvandringar i fantasin med ungdomar. Då brukar vi måla upp en öken med sanddyner och efter sanddyner och så fyller vi bilden med ord från vad som kan kännas som en öken i våra liv. Saker eller stunder i livet som känns svåra och kanske nästan oöverkomliga. Vi brukar starta någonstans vid vid prov och inlämningsuppgifter och gå genom svåra relationer för att sedan hamna i sorg och depressioner. Oftast har ingen av oss vandrat genom en faktisk öken, men vi kan dela andra erfarenheter när det känns som att livet står still. När det känns som att sanddyner efter sanddyner målas upp i horisonten. När vi frågar oss när får vi komma fram, när får vi vila, när vår vi andas ut.
Kanske var det en liknande känsla som kvinnorna befann sig i när de den där gryningen begav sig till graven. Det hade varit tumult i flera dagar och så fick det sin kulmen i döden på korset. Allt svartnade! De hann nästan inte ens lägga honom i graven och de hann verkligen inte göra honom i ordning för gravens vila. Det fick vänta till efter sabbaten. Under sabbaten lämnades de tillsammans med de andra lärjungarna att tänka, att sörja, att oroa sig – hur skulle allt gå?
De hade befunnit sig på en inre ökenvandring flera dagar, när skulle det ta slut?
När skulle de få finna en oas, en lugn stund, en tid för vila? Ja frågorna var nog många, men de gjorde var de enda de kunde. Så när morgonen började gry, dagen efter sabbaten, tog de med sig det som behövdes för att göra i ordning Jesus, för att kunna bli begravd på riktigt. Det är svårt att föreställa sig tankarna i huvudet när de begav sig dit. Kanske tänkte de att detta var ett avslut, undrar om de anade vad de egentligen skulle möta.
Väl framme vid graven så ser de att den är tom. Någon talar om för dem att Jesus lever, de blev först rädda, men minns sedan att Jesus sagt att detta skulle hända. Väl tillbaka berättade de för de andra lärjungarna om vad som hänt. Ingen tror dem till en början, men Petrus springer sedan själv till graven och ser att det är sant. Det omöjliga har hänt.
Är öken vandringen äntligen slut eller är det en oas kvinnorna nådde? Det vet de inte än, men för stunden kan de andas ut – uppfyllas av glädje att den som de älskar åter finns bland dem. Det verkar som om allt ljusnar – i alla fall för en stund.
När jag och ungdomarna gjort vår gemensam ökenvandring finner vi en oas. Jag ber de stanna upp där fundera över oaser i deras egna vandringar. När livet känns öken vad är det som skänkt vila eller till och med får ökenvandringen att nå ett slut. Musik, vänner och glada besked, när det som kändes omöjligt blir möjligt.
Ökenvandringen kan då vändas till glädje det är kanske sällan någon som sker över en natt i våra liv. Men det kan sakna ljusna som när natten går över till dag når ökenvandringen sitt slut. Och hela vägen går Gud med oss hela vägen till och med genom döden.
Lämna ett svar