Universum var öde, djupet täcktes av mörker och en Gudsvind svepte fram. Sedan förändrades allt på ett ögonblick. En dimma hade svept fram genom universum och utplånat vakuum. Nu fanns möjlighet till liv. Och Gud såg att det var gott.
Dimman var Higgsbosonen, Higgspartikeln, eller Gudspartikeln. Kärt barn har många namn. Mycket förenklat kan man säga att det är dimman som gör att allt som finns har massa. De material som världen består av sitter ihop. Det finns många andra orsaker till det också, men Higgsbosonen är en av dem. Alla atomer och partiklar som vi består av kan bindas ihop med varandra så att vi har kroppar, så att träd har stammar och kronor, havets vatten får form och kan bölja.
Ju mer jag tänker på Higgsbosonen, som jag egentligen inte förstår någonting av, desto mindre kan jag sluta tänka på den. Jag kan inte sluta följa länk efter länk på internet till nya sidor där Higgsbosonen beskrivs. Jag vet inte om jag blir så mycket klokare för mycket av det som skrivs är lika obegripligt för mig som ett språk jag aldrig förut har hört. Ändå är det något som drar mig tillbaka och som gör att jag vill veta mer, jag vill försöka förstå för att det på något sätt skulle innebära att jag förstod skapelsen. Men skapelsen är förstås omöjlig att förstå.
Bibeln är otydlig på många punkter, men väldigt tydlig när den säger att vi aldrig kan förstå Gud fullt ut. Många av oss letar hela tiden efter Gud runt omkring oss i den värld vi lever men det är ibland svårt att hitta Gud. Det är kanske därför vi har fått sommaren, här uppe i norr? För när skönheten är så överväldigande att vi nästan tappar andan så kan vi ana att allt hänger ihop och att vi också är en del av allt det vackra. Vi kan ana att det finns någon som håller universum i sina händer och som gjort allt det vackra i världen. Några tvekar inför att kalla det Gud, och några vill hellre förklara skapelsen med bara fysikens lagar.
Men räcker det verkligen med fysikens lagar? Innan Higgsbosonens dimma fanns bara vakuum, ett stort tomrum precis som i Bibelns skapelseberättelse. Sen svepte Gudsvinden fram över de tomma vidderna och allting blev till. Och dimman utplånade vakuumet och gjorde liv möjligt.
På en planet, som i universums perspektiv inte är större än ett dammkorn, flödade livet över och skapelsen jublade. För ur Guds dimma, med hjälp av Gudspartikeln, växte skönheten fram. Den lilla planeten, och allt liv som växte på den, älskades av Gud mer än någon mänsklig kärlek kan älska. Människorna som bodde på planeten såg skapelsens skönhet och anade att bakom allt som gick att förklara med fysikens begrepp fanns Gud som höll hela universum i sin hand. Och Gud såg att det var gott.
Lämna ett svar