Jag är kort och tvär mot fröken Moa på Ellies förskola när jag hämtar Ellie, men å andra sidan är hon kort och tvär mot mig. Jag är sen, och Moa har fått stanna kvar efter stängningstid för min skull. Hon överlämnar dottern, med ett snörpigt ”ha en fin kväll” och 4 nästan identiska teckningar av får som ser ut rätt så mycket som moln – och vi ger oss ut i kvällsmörkret. När blev det så mörkt? Hur blev det så sent?
Middagen blir pasta och köttbullar. Kan bli gurkstavar till om jag drabbas av extrem ambition. Men mest trolig grönsak till köttbullarna? Ketchup.
Jag är trött och stressad. Det är så mörkt hela tiden. Mörkt när vi går till dagis, mörkt när vi kommer hem. Det är som om oktober svingat sitt ondskefulla trollspö och – poff – tagit ifrån mig allt som är kul. Och än värre: tagit ifrån Ellie allt som är kul. Hon har längre dagar än jag, det är inte ok. Jag sparkar till en sten där vi går mot hemmet och Ellie blir förskräckt.
-Nu kommer stenen att sakna sina kompisar, mamma! Vi får inte sparka stenar. Det säger mina fröknar.
Jag tänker tunga tankar om de där fröknarna som ger stenar känslor. Det tar 17 minuter att hitta rätt gäng av stenar att lägga min sparkade sten vid, så att den är nära sina vänner, och det är inte förrän jag ätit fyra köttbullar och en gurkstav (Ja! Det blev gurkstavar. Jag är Årets mamma!) som jag erkänner för mig själv att förskolepedagogerna kan ha skäl att hitta på något, så att inte alla barnen i gruppen ska sparka stenar varje gång de är ute och går.
Efter maten tar jag fram Ellies kritor. Hon kan rita medan jag pluggar ur min konstbok. Ellie vill hellre göra som jag gör, fördjupa sig i de världsklassiker vi just nu läser i kvällskursen. Hon pekar intresserat och ger mina favoritkonstnärer sitt bästa omdöme: ”Fint!” Men när hon verkligen stannar upp är det vid något hon inte gillar.
-Änglar?
-Ja, precis. Två änglar.
-INTE änglar, sade hon bestämt. Jag ska rita änglar. Riktiga änglar.
Och så ritar hon änglar. De är fina, i mitt tycke lika fina som något Rafael åstadkommit. Men det är klart, Rafaels mamma kanske inte hade hållit med.
-Mina änglar är dagisänglarna. Moa och Lina. Du vet, mamma.
Jag vet. Det var Moa jag hade varit kort och tvär emot bara några timmar tidigare, och inte änglalik. Kanske inte helt självklart att jag varit änglalik heller, i och för sig. Mer surmulen, det naturliga resultatet av att vara en skamsen mor.
-Moa och Lina, de sjunger höstsången med oss. Och fikar. Och de är riktiga änglar, för de har fint hår.
Jag ser på henne. Min kloka dotter. Klart att de är änglar. Änglar som tar om hand, sprider ljus, leder framåt. Änglar som bär bud om viktiga sanningar. Änglar med fint hår. Jag häpnar över vad vardagen gjort med mig så att jag inte känt igen änglar när jag mött dem. Tackar Gud för att änglar är änglar, oavsett om jag vet om det eller inte.
Och livet är stressigt, det är det, men jag har ändå lärt mig lite om änglar idag, Gud placerar dem där de behövs oavsett om vi ser dem som änglar eller inte. Det kan vara på håret vi känner igen dem. Och ibland är det på håret att vi inte känner igen dem.
Lämna ett svar