• Kan vi hoppa studsmatta?!?! Han som frågar är inte så gammal. Studsmatta är det roligaste som finns i hela världen. Jag ler och svarar:
• Kanske om en liten stund. Jag säger inte, men tänker: för mig är inte studsmattan det roligaste i världen.

Det går en liten stund, sen kommer han inrusande på nytt med samma fråga, nästan lika entusiastiskt.

• Om en liten stund.

Han kom inspringandes flera gånger med samma fråga, och endast lätt avtagande entusiasm när jag ber honom vänta. Till slut sätter han sig bredvid mig och säger:
-Jag kan vänta här till du är klar och tittade på mig med sina stora ögon.

Jag kan avundas hans tålamod, att han orkar vänta så på att få hoppa med studsmatta. Att får göra det roligaste han vet. Det är svårt att ha det tålamodet, särskilt i vår tid när vi har tillgång till det mesta på en gång. Jag själv skulle nog tappa tålamodet eller gå och tjata på någon annan.

Helgens tema i kyrkoåret är vaksamhet och väntan. I den kristna traditionen handlar detta om att vara vaksam och vänta på Kristi återkomst. Väntan på den dagen då Jesus ska komma åter. Det är lätt att fundera på om det verkligen kommer hända nu när det gått så lång tid. Jag ställer mig frågor som: Hur det ska ske? Vad betyder det för oss idag att leva i denna väntan? Hur kan vi vänta och vara förberedda?

Jag tänker på den lilla pojkens förväntansfulla ögon när han sitter där och väntar på att få hoppa studsmatta. Kanske är det så, med barnens förväntansfulla ögon och nyfikna blick, vi kan vänta. Med inspirationen av barnens nyfikenhet. Jag vet att barn inte alls är så tålmodiga och förväntansfulla alla gånger. Precis som vi alla!

Det är som sagt svårt att vänta, särskilt i den tid vi lever i, när det går att få det vi behöver snabbt. Men i väntan så kan vi kanske finna både vila och ett tilltal från Gud. Där kan ett utrymme skapas, ett utrymme för Gud att ta plats. Även om jag tror att Gud alltid är närvarande så kan det vara svårt att uppfatta när vi kastar oss från en sak till en annan. I väntans utrymme kan Guds närvaro bli tydlig.

Så tittar han på mig igen med sina stora förväntansfulla ögon och säger det igen:

• Men nu då kan vi gå ut och hoppa studsmatta nu då?
• Jo nu kan vi gå ut och hoppa, kom så går vi.
  Han springer före mig ut i full fart, full av lycka och ännu mer entusiasm än tidigare. Lyckan i hans skratt sprider sig till mig.

Kanske är det så när vi väntat och skapat utrymme för Gud att när närvaron blir tydlig. Då kan vi kanske med nya krafter och nyfunnen entusiasm springa ut i världen. För Gud är med oss och vi får sprida den lyckan och vetskapen i världen. Och det är värt att vänta på.