Edit hade många gånger tänkt att hon ville vara den där människan som kom med ljuset till människor. Åtminstone med ljusglimtar. Hon såg så mycket hopplöshet och mörker i världen. Det behövdes ljusglimtar. Hon ville vara som åsnan som Jesus fick rida på, när han red in i Jerusalem. Nu så där när advent började så var det en fin bild tyckte hon. Den enkla åsnan bar Jesus som en ljusglimt till människor. Tänk att få vara den där åsnan.

På senaste tiden hade hon kämpat mycket med den där bilden av sig själv som åsnan, Jesus-bäraren. Hon tyckte inte att hon gjorde det längre. Hon hade inget ljus att komma med. Det var som hennes eget mörker hade ökat. Hon ville inte att någon skulle se hur hon kämpade med det där mörkret. Den där hopplösheten hon sett omkring sig och utanför sig tidigare tog fäste i henne själv.  Den hopplösheten som förut hade sporrat henne fanns inuti henne nu. Det kändes väldig mörkt just nu. Hon hade till och med börjat fundera på om det fanns någon ljusglimt överhuvudtaget. Om hon någonsin skulle kunna se en det igen.

Men ingen fick till något pris se hur hon hade det. Hon skulle vara den där ljusglimtsmänniskan som kom med ljus till andra till oavsett. Men när hon såg på sig själv såg hon inte alls någon ljusglimt. Det var en kamp. Hon skulle, hon måste klara det här, oavsett. Ensam. Om hon så skulle kollapsa.

Så mötte hon av en händelse Klara. Klara var ny i arbetslaget, skulle sitta intill Edit. Redan från början märkte Edit: Det var något med Klara. Något speciellt. Det var som Edit inte kunde lura henne som hon kunde med andra människor. Som att Klara såg igenom henne. Det störde henne för hon ville inte att någon skulle se hur hon hade det.

Men Klara var ingen hon kunde vara arg på. Hon var bara fin. Även när hon genomskådade Edit.

Sakta gick det upp för Edit att just nu kanske det inte var hon själv som kom ridande på åsnan. Kanske var det så att åsnan kom till henne. Att Klara satt på den och bar en Jesusljusglimt till henne. Det tog tid för henne att stå ut med att hon inte kunde göra någonting för att få ta emot ljusglimtarna från Klara. Att förstå att någon kunde tycka om henne när hon själv inte tyckte hon kunde ge något till någon annan. Att förstå att någon kunde tycka om henne som hon var med allt som var brustet och sönder nu.

Men det var nog så att hon just nu inte ens kunde rida på en åsna. Och det var nog så att åsnan var på väg mot henne med en ljusglimt och att hon behövde stå ut med tanken att ta emot en ljusglimt från någon annan. Från Klara. För om hon kunde det så behövde hon inte kämpa ensam.

Gud, tack för alla Edit, som burit och burit.
Och tack för alla Klara, som tar vid när det behövs,
som bär den som burit tungt.