Gud, jag ber för kvinnan i stallet. Kvinnan som jag sade att jag inte hade rum för. Kvinnan som fick föda sitt barn bland djuren. Jag ber för henne, Gud, för jag är orolig för henne och barnet, och orolig för att jag inte bjöd in henne här. Jag har ju själv fött barn, Gud, och vet att barn kommer till världen med hjälp. Att vi behöver vara många som tar emot barnen, som skyddar dem. Misslyckades jag, Gud? Gjorde jag fel som lät henne vara bland djuren?

Gud, det hände något stort i natt. En stjärna och änglar. Över oss, precis här. Herdar kom springande, fåren bräkte mitt inne här bland husen, och änglar sjöng så det ljöd över universum. Först tänkte jag att det var tidens slut, att min oförmåga att hjälpa den unga kvinnan var min sista gärning. Att jag ska dö och dömas för det jag gjorde mot henne. Sedan insåg jag att det var självcentrerat, världen utplånas inte för en enda människas själviskhets skull. Så stjärnorna och änglarna måste ha betytt något annat. Men jag vet inte vad. Något stort, utan tvivel. Jag hoppas de var till tröst och hjälp för den unga kvinnan. Om någon behöver änglar, är det hon, det känner jag på mig.

Gud, hjälp mig att hjälpa människor. Det var ju därför vi skaffade det här värdshuset, det var det jag trodde att jag gjorde när jag bjöd in alla de som var fattiga och ensamma att bo här. Men det blev för mycket folk, för trångt, för svårt. Och så fick de inte plats, det där paret, när de behövde plats som mest.

Jag ska gå ut till dem med lite bröd sedan. Hälsa. Kanske hjälpa. Förklara att jag inte vill vara en sådan som stänger dörren, jag vill vara en sådan som har ett oändligt antal rum och släpper in alla. Jag vill vara en av änglarna, eller åtminstone en av herdarna: ha plats för alla, skydda hela flocken.

Hon kommer att ha en historia att berätta, Gud, för all framtid. Var kom hon ifrån? Varför kom hon just hit? Nästan som att det var meningen att detta skulle ske just här, just nu. Änglakören kanske sjöng just för dem. Jaja. Jag försöker kanske bortförklara? Jag får ändå ta ansvar för att jag inte ordnade plats åt henne.

Men detta ska bli min väg, just nu i alla fall: Jag vill skydda barnen, Gud. Skydda de unga föräldrarna. Skydda alla som försöker ta hand om någon annan. Skydda alla som värnar livet. Hjälp mig att hjälpa andra, Gud. Amen.

Och så tog värdshusvärdens hustru ett brödfat från bordet och lyfte ut det i stallet, till den unga nyblivna föräldern. Hon stannade, pratade. Hjälpte till med ett blöjbyte, skrattade mot bebisen. Och när bebisen öppnade sina ögon och såg på henne, såg hon sig själv speglad i Guds blick. Med överväldigande säkerhet såg hon att Gud såg henne: hennes strävan efter att ge något till alla, hennes vilja att göra gott. Och han såg det andra också: smutsen i själens hörn. Och allt detta såg han och älskade och hon häpnade över att hon stod här: stjärnor, änglar, Guds blick, och så hon. I mitten av alltihopa. Som att det var som det skulle. Som att Gud var här.