Vi ska döpa flera konfirmander i årets påsknattsmässa. Ända sedan den tidigaste kyrkans tid har det varit den främsta gudstjänsten för dop, den gudstjänst när dopets olika dimensioner och symboler är som tydligast. Mitt i natten, i en av de mest symboliskt mättade gudstjänsterna på kyrkoåret, får dopkandidaterna uppleva hur deras liv hör ihop med bibelns berättelser. Efter textläsningarna, predikan och trosbekännelsen, får dopkandidaterna komma fram till dopfunten. Där följer sedan dopritualet med böner och symboler som väver samman bibelns stora berättelse med den lilla berättelsen som är dopkandidatens liv.

På påsknatten hör de som döps hur det israeliska folket står inför en säker död när folket jagas av de egyptiska soldaterna, trängda mellan förföljarna och havet. Så sker det som ingen trodde var möjligt. Gud låter havet dela sig så att folket kan gå oskadda igenom.

Vattnet som först var ett tecken pa säker död blev vägen till befrielse. Efter att ha hört den berättelsen bara en kort stund tidigare står sedan de som ska döpas vid dopfunten.

De får vatten hällt pa sina huvuden och går symboliskt, som det israeliska folket, genom vattnet fran det gamla livet, hotat av slaveriet, ut pả andra sidan, till friheten. För det israeliska folket var det friheten från Egypten. För den döpte är det friheten i Kristus.

På påsknatten hör de som döps hur Paulus skriver till församlingen i Rom att de genom dopet har lagt av det gamla och trätt in i det nya, att påskens drama inte gäller bara Jesus utan ocksa dem. Genom dopet har de förenats med Kristus, och dött och uppstätt med honom. Det är ord som de som ska döpas bär med sig när de efter dopet ikläds den vita klädnad, dopdräkten, som en symbol för att de, liksom församlingen i Rom, lagt av sig det gamla livet och nu står i det nya, ett nytt liv i Kristus.