Kom! 

Ordet ekar genom kyrkan. Ett litet ord, med många betydelser. ”Kom”, ropar barnet som vill få visa något som hon just upptäckt. ”Kom”, ropar konfirmanden som vill prata om något som tynger. ”Kom”, ropar bruden när klänningens blixtlås inte går att stänga. ”Kom”, ropar kollegan stressat när han behöver hjälp. ”Kom”, ropet ekar i kyrkan.  

”Kom!” Fyll ordet med glädje, med sorg, med panik, med självsäkerhet – ja, och plötsligt behövs jag. När Jesus säger ”Kom”, då är det med olika avsikter. ”Kom ut” säger han till Lasaros i graven. ”Kom fram” säger han till mannen med en förtvinad hand. ”Kom till mig”, säger han till stadens folk. ”Kom och följ mig!”  säger han från stranden till männen som fiskar. 

Denna helg uppmärksammar vi dem, en samling fiskare som tar plats i kretsen av Jesu närmaste. De blir hans lärjungar, hans apostlar. Med dåtidens, och kanske också nutidens logik, skulle Jesus ha valt i kretsen av de skriftlärda men hans ”Kom” ekade inte i templet utan över stranden.  Han gick fram bland fiskare och erbjöd dem att följa honom. 

Vi får inte höra om varför Jesus väljer de han väljer, men går det att ana att han vet vilka det är han väljer ut. Han väljer människor som är beredda att släppa allt sitt eget, lämna det bakom sig och följa honom. Han väljer den som lyssnar på honom och som inte bara hör orden utan också handlar.   

Som Simon, till exempel, som lyssnar på Jesus när han kommer med fisketips, trots att Simon var fiskare till yrket. Simon hade haft näten utan hela natten utan att få fisk. Jesus kliver i hans båt och säger åt honom att lägga ut näten igen. Simon lyssnar och i nätet fångas så mycket fisk att nätet nästan inte håller.  

Simon blir förskräckt, faller på knä och säger till Jesus: ”Lämna mig, herre, jag är en syndare”. Jag föreställer mig att Jesus räcker fram handen, reser honom upp och svarar honom: ”Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor.” eller med enklare ord: ”Kom”. Kom, fast du tvivlar, kom du som vågar lita på mig. Kom, precis som du är.  

Simon känner vi igenom som Petrus, det namn som Jesus senare i deras vänskap gav honom. Namnet pekar på hans uppgift, att vara ledare i den första kyrkan. Där på stranden fann Jesus också Andreas, Johannes och Jakob – ja, eller om de fann Jesus.  

Det är just det som allt handlar om: att våga lyssna på den som ropar ”Kom”. Då blir jag funnen och får hitta något. En uppgift, en kallelse, en mening. Ibland är det barnet, konfirmanden, vännen, kollegan – men genom alla rop kan vi höra honom som vandrade där längst stranden.  

Han ropar på oss med sitt ”Kom” – ett rop som inte kräver annat svar än en vilja att svara ja. Vi får kanske inte ett annat namn, som Simon, men kanske blir vi också som apostlar som får bära ut budskapet om honom som gör främlingar till vänner.  

Jesus kallar på oss, ständigt ekar rösten med sitt ”Kom” och ett uppdrag som fördjupar våra liv. Vågar du svara?