Maria står vid fönstret och tittar på stjärnan. Den väckte henne när den plötsligt sken in genom fönstret. Nu lyser den milt och mjukt mot henne, även om världen är den mörkaste av platser nu. Men stjärnan utstrålar en rofylld glädje, och änglasången sjunger fortfarande inom henne.

Hon tittar in mot rummet. Josef sover med bebisen intill sig, de ser lika avdomnat trötta ut båda två, och ingen av dem verkar reagera på stjärnan, dess budskap om rofylldhet bara tänkt för henne. Stjärnan blinkar vänligt mot henne.

Det är inte så här snällt och ombonat, vill hon skrika till stjärnan. Herodes vill döda Jesus, är rädd för hans makt. Hans makt! Han sover insvept i lånat tyg, på en lånad säng. Han är kortare än hennes arm, somnar flera gånger i timmen. Hur skulle han kunna vara mäktig? Och ändå vet hon, likaväl som Herodes, att det finns något viktigt, något storartat, hos den här pojken som nu är hennes liv.

De kommer att behöva fly, hon vet det, hon känner det i sitt innersta väsen. Josef har sagt, så där försiktigt som han säger saker, att det kan bli aktuellt, hon vet att det kommer att bli det. Hon känner hotet i hela sin själ, och tittar upp på stjärnan som att den var en ängel från Gud. Skydda oss, viskar hon, låt stjärnan lysa vår väg.

Stjärnan tindrar, som stjärnor gör, tindrar av hopp och styrka. Hur ska de klara sig? De har just ingenting, de vet inte vart de ska eller hur länge de ska bli borta.

Stjärnan tindrar, som stjärnor gör, tindrar av hopp och styrka.

Jesus vaknar med ett skrik, han är hungrig. Hon tar upp honom i famnen och ger honom mat. Tänk om hans skrik lockar hit Herodes män! Han äter hungrigt och möter hennes blick. ”För din skull skulle jag fly till världens ände”, säger hon till honom. Han blinkar och somnar i hennes famn. Josef rör sig oroligt i sömnen, sträcker ut handen efter bebisen, vaknar när han inte är kvar i sängen. Han ser dem i stjärnskenet och kommer fram till henne.

-Vi kanske ska börja gå nu, medan det är mörkt, viskar han, medan han klappar Jesus på det mjuka håret.
-Det är inte så mörkt, säger hon, titta på stjärnan.
-Jag drömde och undrade hur vi skulle klara att fly, säger han.
-Tänk om han skriker, säger hon, och hur ska vi få pengar, hur ska vi få –
-Och så vaknade jag, säger Josef, och stjärnan lyste in på de där gåvorna. Rakt in på dem, som en stråle bara.
-Stjärnan väckte mig, sade Maria, den ville berätta något för mig, jag tror den ville berätta att Gud är med oss trots mörkret.
Han skrattade till.
-Det var nog exakt det den ville, sade han, för den sken på gåvorna som de där utländska männen gav oss. De värdefulla gåvorna.
Hon väntade medan han hämtade dem.
-Värdefulla, säger han igen, en möjlighet för oss att överleva.
Hon möter hans blick.
-Det ÄR ett tecken på att Gud är med oss när världen är mörk, säger hon.
-Trots att vi måste fly, sade Josef.
De packar ihop inför sin osäkra resa.

Du stjärna över Betlehem,
O, låt ditt milda ljus
få lysa in med hopp och frid
i varje hem och hus.

I varje hjärta armt och mörkt
sänd du en stråle blid
en stråle av Guds kärleks ljus
i signad jultid.

Läs fler texter av Charlotte Frycklund
Läs fler texter om Fjärde söndagen i advent
Läs fler texter om jultiden